Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Flottarlaget - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pristagarinnor, lindanserskor, helgon och negresser,
aktriser och balettflickor, allt i en opartisk och
harmonilös ordning. På andra spiselsidan hade artistiskt
anlagda flottare med kol och rödkrita tecknat egna
och andras mer eller mindre sköna hjärtevänner,
dansande par, kärleksscener, barndop, slagsmål. Somliga
av dessa illustrationer till livet vid älvarna och i
skogarna voro försedda med lustiga rubriker eller mustiga
reflexioner. Under en bild av flottarkungen
Värm-lands-Vaitsen — en syssling till Urbergs-Vaitsen —
och hans brud hade tecknaren skrivit: »Det starka ä
dä sköna värt, Vaitsen pröva älvan å tog tolvan». Det
vill säga Vaitsen hade barn med elva flickor och
bröllop med den tolfte.
På väggarna voro även tidningstapeterna ganska
fullklottrade med strofer ur skillingsvisor och psalmer,
med citat ur bibeln och »Värmlänningarna»,
karamellvers och Sions sånger. På en dörrspegel stodo
uppräknade »Fans vederman»; skrutt, jäkel, satan, hin,
onde, skam, bockpelle, storsmen, blåkullamäster,
hel-vitskungen, buknisse, råndans bror, illvargen,
leding-dan, hunnkejsar och ännu en rad liknande
benämningar.
Sådan var stugan, där Lars Elg och hans flottare
bodde, när de icke om lördagskvällen drogo ner till
Lejbergsbyn att där fira helgen. Såvitt icke timret i
älven, i bäckar, dammar och sjöar krävde, att de eller
i varje fall några av dem även då stannade i stugan.
Om kvällarna, när arbetet var slut för dagen, gjorde
de upp en stor eld och samlades kring den som kring
ett offerbål. Medan elden sakta falnade och natten
tände sina facklor på himlen, berättade de historier
eller spelade och sjöngo.
Nu voro de just i farten med sina historier. Karl
Bassadör, en munter fyr med en putslutsig uppsyn
och livligt minspel, glad som en aktör på teatern, hade
ordet. Han satt som en skräddare med benen i kors,
medan händerna figurerade i luften och liksom
tecknade de handlande personerna.
— Dä va fäll en gång en jänta, som va den vack-
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
