Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Flottarlaget - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ta sig i lugnare vatten eller få fäste vid grenar och
klippor och simma eller vada i land, men Storskarl var
mitt i älven och flög vidare på en liten bråte, en
stockflotte, som höll samman. Åh ja, Storskarl var nog en
van flottare. Han hade varit med om många äventyr.
Han skulle nog klara det här. Han tänkte på
jänt-ungen och spände musklerna. Räddhåga visste inte
hans tappra hjärta av. Att kasta sig i vattnet och
försöka simma iland hade betytt döden. Han höll sig
kvar på sin stockhög, men så lossnade ett par tre
stockar, och flotten blev allt mindre. Det gick utför
forsen med väldig fart. Hans kamrater sprungo utefter
land, allt vad de orkade, de hojtade och skreko. Så
försvann Storskarl. Hans stockhög hade splittrats mot
en klippa i älven, och han själv slungades ut i forsarna.
Man såg honom slå armarna om ett par stockar, kunde
han bara komma upp på en sten, så skulle det gå bra.
Han syntes sträcka handen mot en klippa och gripa
tag, åh nej, ett huvud syntes i virvlarna, sedan såg man
honom icke mer. Det tog en halv timme att komma
förbi forsen till lugnvattnet, där timret nu fastnade
och staplade sig. Sång och rop hade tystnat, bud hade
gått om olyckan till förmannen i övre sjön, de övriga
letade efter kamraten vid forsändan ocb i lugnvattnet.
Ja, där flöt Størskarl, slog mot stenarna och fick törn
på törn av stockarna. Hans kamrater sprungo ut på
bråten, hoppade längs stenar och stockar, fingo
äntligen tag i honom, drog honom upp på båten. Men de
sågo snart, att det inte fanns mycket liv i honom. Hela
huvudet var illa tilltygat, sargat som av vassa spjut,
ena ögat hängde ute. De förde honom till en gård,
där han fick vård av kvinnfolken. På kvällssidan rörde
han på sig, slog upp det friska ögat och mumlade något,
som man tydde som en hälsning till ungen hans. Så
dog han.
Håja, det var ett sorgmodigt tåg, som mot natten
kom tillbaka till flottarstugan. De sex kamraterna hade
burit Storskarl mellan sig, då de mötte Elg och
budet halvvägs. Tysta som spöken vandrade de alla
vidare med sin börda till stugan, där de övriga fingo
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
