Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Vaitsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tog av sig mössan, hördes Sara tveksam spörja, i det
hon synade honom genom glasögonen, som vippade på
yttersta nässpetsen:
— Jä tror hä ä Vaitsen?
— Go kväll! Ja, hä ä Vaitsen.
Nu reste sig Per Ols med möda, det knakade och
knäppte i kroppen som på ett gammalt rostigt
tröske-verk, som sättes i gång. Han var så giktbruten,
gubben, att han liknade en 5:a, benen lågo i en halvcirkel
och axlarna stucko ut som spröt ur ryggen.
Vad förde Vaitsen till Lejbergsbyn en kväll som
denna? Måtte väl inte vara för ro skull? Åh nej, just
int. Nej.
— Får hä va en kaffetår? stack Sara emellan och
rörde om i elden för att få plats för järnfoten och
kaffepannan.
Jo tack, det hade han ingenting emot. Nej, inte
kom han för ro skull. Saken var den, att Doris var
bliven änka. Åh nej, Gud hjälp, va ho nu änka å
unga barnet! Sara ruskade på huvudet och en tår föll
utför de skrumpna kinderna. Ja, mannen hennes, han
Erk, som arbetade i Storbruket, sedan Bergslaget lagt
ner Lindesnäs, hade fått en smältskopa över sig. Jo,
det hände i tisdags, och nu var det fredag. Doris,
mannen och sonen bodde i en brukskasern vid älven.
Det kunde väl ha varit vid tretiden på natten, han
hade nattskift, Björn. De hade kommit fyra man och
burit honom mellan sig. De hade knackat, och Doris
hade gått ur sängen för att öppna. Hon hade genast
begripit, hur det var fatt, att han var död. Han var
skållad av det flytande järnet. Hon hade varit kritvit
i ansiktet, vitare än särken, hon stod i. Hon stod som
en sten. Bruksläkaren kom fram på dagen och skrev
dödsattest. Åh nej, det var inte ovanligt med sådana
olyckor. Ingen på ett så stort bruk brydde sig just
om ett liv mer eller mindre. Nå, så hade Doris bett
Vaitsen gå till Lejbergsbyn för att underrätta om vad
som skett, ty att skicka ett brev med posten toge ju
en vecka. Han hade gått nu ett helt dygn, åtta mil.
Jaså, det hade kommit dithän. Stackars Doris, ynkade
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
