Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Vaitsen - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos den döde. Hon hade ju älskat honom, följt
honom, med honom burit fattigdom, sveda och förakt,
varför hade hon då icke fått behålla honom? Varför
måttade Gud detta slag mot henne, och, om också hon
förtjänat det, emot barnet? Hon hörde upp att gråta.
Det sved som eld i hjärtat; hon tyckte, att hon bar ett
eldkol längst in i hjärtat, ett kol, som brände ett hål
runt omkring sig, ett sår, som växte, som frätte sönder
hela bröstet. Hon ville gråta, men kunde icke mer.
Åh, vad det varit skönt att gråta. Som regn hade
gråten fallit över de svidande såren. Nu hade hon
icke ens gråten. Hon satt vid fönstret och såg med
torra ögon, som brände som het sand, bort mot bruket.
En egendomlig känsla föddes hos henne, hon hade inte
vetat om den känslan förr. Hon hatade bruket.
Bruket var en mördare. Hon hatade ugnarna, valsverket,
hamrarna, maskinerna, husen. En mördarhåla! Hon
hatade alla dem, som rörde sig där, alla, alla. De
hade alla hjälpt till att döda honom. Men varför hade
Gud tillstått detta mord? Hon kvävde den syndiga
tanken. Nej, emot Guds vilja hade det skett. All synd,
alla brott ske mot Gud. Därför hade hon Gud på sin
sida, när hon förbannade denna mördarhåla. Dessa
mordänglar. Akta er, akta er! ropade hon i sitt hjärta
bort mot skogen av svarta skorstenar och bruksgavlar,
en oändlig rad av galgar. Hon tyckte, att de skrattade
åt henne, ryckte henne inpå livet, hotade henne. Då
knöt hon näven mot dem.
— Mor, va gör du? sa gossen.
— Se där, se där! skrek modern, där, där, dä ä fars
mördare!
— Har di mördat far?
— Ja, ja, där bort, där bort!
— Får en lov te mörde?
Hon lugnade sig igen, satte sig, tog åter gossen till
sin famn, vaggade av och an.
— Barn mitt, skrek hon plötsligt, du får alri gå
ner i bruke, alri, du, hör du? Vi ska tillbakes te byn,
hem, hem. Eljest mörder di dej og, åh, hem, hem!
Så började hon berätta om sitt hem, om Sikkasgården,
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
