Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Vaitsen - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3.
Vaitsen hade hjälpt Doris att få begravningen
ordnad.
Döden hade fallit över henne och hennes son som
en tjuv om natten, såsom den överfaller hundrade och
åter hundrade av flottare och bruksarbetare. Hennes
man var ju i sina bästa år, när olyckan kom. Hon
tyckte, att hans död var så meningslös. Hon grät
första dygnet. Inte gråta, mor, bad gossen och klappade
henne, medan hans ögon voro fyllda av tårar och
speglade en sorg och en ångest för tunga för ett barn.
Hon tryckte gossen i sin famn, kysste hans kinder och
strök hans huvud. Hon höll honom intill sig, hela
dagen tätt vid sitt hjärta, som fruktade hon, att döden
ville rycka även barnet ifrån henne. Äh, vad hade
inte det barnet skänkt henne av sällhet, kostat henne
av smärta och kval? Vad hade hon inte gett för sin
gosse? Det var barnet, hon längtade så vilt efter, när
hon sprang i hans fars armar. Hon skulle slåss med
döden om sitt barn, slåss till sista bloddroppen, slåss
med sina knutna händer, riva döden med sina naglar.
Som en varghona skulle hon slåss. Gossen skulle
räddas åt livet. Äh, det hårda, grymma livet. Ja, det var
grymt, men det var ändock livet. Varför sörjde hon
makens död, om icke livet var förmer än döden? Ja,
livet hade tänder och klor, som sleto och klöste. Men
det hade värme också. När solen sken, var livet skönt.
Solen måste ju skina på gossen. Men ändå, vad kunde
en mor veta om sitt barns öde? Finnes det något
ovissare, något vanskligare än att vara mor? Små barn
trampa modern på knäet, stora barn trampa henne på
hjärtat, brukade Hårds gumma säga. Ja ja, tänkte
hon, men mitt barn är min glädje, en glädje starkare
än dödssorgen. Ingenting i världen är som detta barn.
Hon log i sina tårar och kysste sin son. Äh, hon
skulle bära honom på sina händer högt över faror,
lidande och kval. Skulle då livet alltid vara
förskräckligt, blott sorger och kval? Ät hennes gosse skulle det
kanske skänka något bättre. Hennes tankar voro åter
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
