Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Den nya läran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skålar med bröllopskonfekt. Prosten slök den söta
fägnaden, strök ur ena skålen till sig en grabbnäve
och öste ner i fickan, medan han bad Ante ta en näve
åt honom ur den andra också. Men den snåle karlen
gjorde efter sin egen natur.
— Där har du för själen, ja tar för kroppen, grinade
han och slet psalmversen från en karamell och gav åt
prästen, medan han själv stoppade ner sockret i sin
ficka. Sikkasfar såg misslynt på sonen. Han hade då
aldrig vett i skallen, den där Ante.
Det hade aldrig varit allvarstungt vid middagen, en
smula högtidligt blott i början. Dock inte värre än
att några mödrar knäppte upp bröstlivet och gåvo sina
dibarn mat eller »pappa», som det kallades. De skulle
inte svälta, när de andra åto. Snart låg bröllopsglädje
över hela gården. Doris tyckte dock — och kände ett
avundens stygn i sitt bröst — att ingen så strålade
av glädje och inre fröjd som den blinda Lisa Jugga,
Pung-Görans hustru. Maken lade upp för henne på
tallriken och skar sönder maten åt henne, på annat
kunde man icke se, att hon var blind. Den eljest
sorgsna Anna Jugga var glad, hon också, ty hon hade
sonen Kristoff vid sin sida. När hon kom åt, strök
hon honom över handen, ömt, så outsägligt ömt. Doris
själv började bli gladare, hon skrattade och log, yr i
huvudet. Såå, detta var hennes bröllopsdag? Varför
hade hon inte fått detta bröllop, när hon önskat det?
Äh, om det varit med Erk Björn! Eller med Vaitsen!
Vaitsen hade hållit henne kär, mycket kär. Men nu
voro de borta båda. Nu satt hon här på sitt eget
bröllop med en man, som hon föga kände, en man
mycket äldre än hon själv. Hon tyckte, att hennes
själ klöv sig, och att den ena själen satte sig mitt emot
och betraktade den andra själen. Du är ju svart i
synen, sa den ena själen, du får gå och tvätta dig.
Synden tvättas aldrig ur, svarade den andra.
Men nu började man sjunga och spela, och snart
reste sig gästerna från borden, ty nu skulle dansen
börja. Det dansades på logen och på loftsalen, och
bruden skulle dansa med karlarna efter skyldskap och
5* — Den stora striden
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
