Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Den nya läran - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig dit i all tysthet; hon kokade kaffe åt dem och skar
tjocka grovbrödsskivor, ty andra bullar hade hon inte
att bjuda på. Hon hade nu kommit underfund med,
att det i Uppenbarelseboken profeterade tusenåriga
riket just var socialismens rike, och hon var den mest
lidelsefulla och hänförda av dem alla. Om också ännu
icke de andra kommit till klarhet om, att Kristi rike var
i annalkande och att arbetarrörelsen var den sanna
kyrkan, som skulle upprätta Gudsriket, så skulle den
klarheten snart komma. Åh, den vita häst, varom
aposteln Johannes talade och på vilken en ryttare satt,
vars namn var Trofast och vars mål var Rättfärdighet,
den hästen hade något att betyda. Står där inte i
Skriften, att ryttarens ögon voro eldslågor och att på
hans huvud sutto många kronor. Vad kunde väl detta
betyda annat än, att jordens konungar och mäktige
skulle besegras av socialismen. Åh, visst står där ock,
att han hade ett namn inskrivet, som ingen kände,
utom han själv. Och detta namn var Guds ord. Han
hade en mantel, doppad i blod, och kring detta märke
samlade han de sina, alla himmelens härskaror på vita
hästar. Vad kunde detta betyda annat än den röda
fanan, som skulle samla allt jordens fattigfolk till
kamp mot de mäktige. Inte för inte stod där, att
ryttaren på den röda manteln bar inskriften: Konungars
konung och herrars herre. Må de rike och mäktige,
som i alla tiders tider förtryckt de arma, darra, ty
ryttaren bär Guds skarpa svärd och Herrens stav av järn.
Ack, änkan Godou visste vad komma skulle. Hon var
i sitt hjärta en smula stursk över, att hon och ingen
annan hade klart för sig, vad socialismen verkligen
var. Hon kunde ibland för sig själv säga:
— Dä finns då verkligen bra många åsnor, som int
buri säckar. En gång sa hon det så högt, att Skojar
Per Persson hörde det, och den där spyflugan kunde
ju inte tiga och låtsa om intet, som de andra, utan
svarade:
— Moster Godou ä fäll int en utå dom? Men det
skulle inte skräddarn ha sagt, ty han fick ett svar, som
han sent glömde. Hon röt åt honom:
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
