Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 5. Den nya läran - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nog ä du en åsna, men på dej rider ingen Kristus
te Jerusalem.
Efter den betan gav sig icke skräddarn i träta med
änkan Godou.
Nå, det var fram mot höstsidan, så där i september
månad. Det var en lördagskväll, och dansbanan i
skogen var full av ungdom, som roade sig. De nio gingo
omkring och utdelade flygblad. Mitt ibland de nio
apostlarna skred med tunga, jättestora steg och mörkt
brinnande ögon mästaren Adrian Larsson. Bland
mängden av unga arbetare och bruksungdom syntes
hans gestalt resligare än eljest, en jätte, sex alnar och
en tvärhand lång. Sin rallarhatt, som var som ett bra
tilltaget vagnshjul, drog han allt djupare ned över
ögonen, så att den slutligen stödde sig mot den väldiga
näsan. Han snöt sig titt och tätt, och varje gång drog
han upp ur fickan en näsduk, som var lång som en
bordduk.
Ja, Adrian hade på sitt härnadståg för Bergslagens
erövring hunnit till Storbruket. Han hade varit ute i
nittio dagar, han hade talat på nittio dansbanor och
landsvägar, han hade bildat nittio ungdomsklubbar. Per
Algot och Gustav Blom där nere i Skåne trodde inte
sina ögon, när rapporterna regnade över dem,
föregångna av Adrians lakoniska telegram varje dag: »En
ny klubb, åskan går och helvetet darrar». Ja, helvetet
darrade, hela det gamla järnbärarlandet, de gamla
brukspatronernas hittills ointagliga fäste, föll i
socialisternas händer. Bruk efter bruk, hytta efter hytta, alla
föllo de, klubbarna växte som stampade ur jorden. Med
Adrian framför sig, skyndade sedan alla de andra
agitatorerna efter att så och skörda, där han plöjt.
Partiets och fackförbundens talare följde i hans spår,
arbetartidningarnas lokalombud nästlade sig in överallt.
Se, där skrider Adrian genom den dansande hopen,
han nalkas spelmansbänken. Vilken fräckhet — han,
främligen bjuder med tordönsstämma musiken att tiga
och de dansande att stå still! Så börjar han, medan
dansbanan fylles även av de nyfikna, som cirkulerat
utanför banan.
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
