Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 1. Rebellerna - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställde de allt mer ocli mer rebelliska barnen, som
började tala om idéer ocb principer, som aldrig finge
uppgivas. Det grämde Dybojs outsägligt, att hans barn
gingo in i klubben, men hur det var, så försonade han
sig med förhållandet till sist. Men familjen Dybojs
var hädanefter ständigt inbegripen i hetsiga debatter
och trätor.
En dag kom Anna hem och berättade, att hon blivit
vice sekreterare i klubben och Ville, sonen, att han
utsetts till kassör. Dybojs skakade på huvudet, men
innerst inne kände han sig stolt över, att hans knappt
tjuguåriga barn redan fått förtroendeposter att
förvalta. Kanske inte klubben var så tokig ändå. Dybojs
kämpade likväl tappert för liberalismen, men han ville
inte längre helt fördöma socialismen, det var mycket
som förenade de båda lärorna.
Anna Dybojs var en käck, hurtig ardertonåring med
frankt humör och en vig trut. Hon hade rött hår och
en liten karsk uppnäsa, så hon såg morsk och
uppkäftig ut. Hon var icke vacker, men hon hade
pojk-tycke. Hennes bror Ville, klubbkassören, var mera
allvarlig, högtidlig, medveten som han var om sin höga
ställnings betydelse för proletariatets frihetskamp. Han
studerade med iver alla talare och agitatorer som
kom-mo, lärde sig deras gester och uttryckssätt och läste
med otrolig energi alla socialistiska skrifter, han kom
över. Han kunde redan flera kapitel utantill. Då han
av en driven talare, Kansas Jack, hörde, att forntidens
största orator, Demostenes, brukade stoppa stenar i
munnen och med dem öva sig tala vid det brusande
havet, gick även han till älven, tog stenar i munnen och
sökte överrösta forsens dån.
Den siste i styrelselaget var hyttarbetaren Josef
Hård, den lille arge smältar smedens äldste. Josef var
korresponderande. Det var han, som hade det
makt-påliggande uppdraget att skriva efter
agitationslittera-tur, »gift», som den kallades. Han satte ihop
rapporterna till Per Algot, den nye, driftige
förbundsordföranden, om klubbens framgångar och kallade talare
till mötena.
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
