Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 1. Rebellerna - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diga läpparna le så glatt och förtröstansfullt, att han
grep åhörarna just med makten av sin ungdom. Och
när Falu-Anders slutade med att säga, att socialismen
ville ta hand särskilt om dem, som nu äro av alla
lämnade utan bistånd, änkorna och de faderlösa, kommo
tårar i mångas ögon. Änkan Godou gick efter talet
fram till honom, kallade honom »min gosse» och
stoppade hans fickor fulla med bullar. Han protesterade,
men det hjälpte inte, hon fortfor att proppa bullar i
hans fickor.
Sist i talarnas rad steg en elegant herreman upp på
vagnen. Han hade nypressad kostym, handskar,
manschetter och en mjuk brun slokhatt. Det var
Ludvika-klubbens ledare, skräddaren Edvard Älström. Han
icke blott förde sig som en dandy, han talade som en
Cicero. Hans tal flöt elegant, ledigt, klart, humoristiskt.
Fan anamma, en sån talare, sa Ville Dybojs. Han
talade om proletariatets bästa vapen, boken. Ett Folkets
hus i varje by, ett bibliotek i varje Folkets hus,
socialistisk litteratur i varje bibliotek, och herremakten är
krossad, av oss fattiga bruksarbetare och rika
skräddare. Han var full av humor och skämt. Han vände
sig till slut mot drycken skapen, som förnedrade
proletären och övergick sedan till en ljungande vidräkning
med bruksägarna och fabriksherrarna i Bergslagen,
som trodde, att de kunde rida spärr mot utvecklingen.
Han avslöt med ett fyrfaldigt leve för socialismens
seger i Järnbäraland.
Nu voro talen slut. Filarn klev åter upp i
talarstolen, tog högtidligt och långsamt av mössan, och så
steg sången som bruset ur stora orglar upp mot den
grånande septemberhimlen.
»Proletär, det är titeln, kamrater,
Det är klangen, som träskon mot gatstenen slår.
Det står tryckt på vår dräkt, våra later.
Är det skam, så är skammen ej vår.»
Det var både unga, starka tenorer och gamla,
skrovliga basar, det var en grov, oskolad sång, som lyfte
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
