Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Ödet och Doris - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dragit honom, att hon kanske i aila tider varit en sköka,
och att detta också var orsaken till, att de icke fått
några barn i äktenskapet. Han trodde alla rykten, som
gingo om hans hustru från gångna tider. Hade inte
Finn-Agda, bruksskomakarns trätlystna och
sladder-aktiga käring, sagt honom, att skökor icke kunde få
barn.
— Dä väx int gräs på allfarväg, int. Horan får
allrin barn, å väl ä dä, tyckte Finn-Agda. Krieg vart
allt mer säker på sin sak. Efter att en tid ha varit
tyst och grubblande, aldrig svarat och aldrig frågat,
när någon därhemma talat till honom, blev han
alldeles rasande. Det kunde hända, att han rätt som det
var reste sig ur stolen, gick fram till hustrun, grep
henne om nacken, vände hennes ansikte mot sitt och
med gnistrande ögon sporde:
— Har du bedragit mej, va? Ä du en hora, va?
Doris såg lugnt in i de vilt lysande ögonen, skakade
på huvudet.
— Nej, nej, upprepade hon trött. Då gick han
något lugnad tillbaka, för att inom kort göra henne
samma fråga. Men till sig själv måste Doris säga, att hon
aldrig älskat mannen, att hon i sitt hjärta begått hor
mot honom. Hon älskade ju Vaitsen, åh hon längtade
efter honom, det var som om hon aldrig älskat någon
annan, som om hon hela sitt liv varit på vilse färd.
I fantasien såg hon sin barndoms lekar, sin barndoms
längtan, kände att hon aldrig varit så trygg, som då
Vaitsen bar henne över stupen, då Vaitsen följde henne
i skogarna, genom Säfsens vilda skogar. Aldrig hade
hon känt densamma glädjen som då. Men nu skulle
hon hålla ut, nu hade en högre makt utstakat hennes
väg, nu fanns ingen återvändo. Vad hon nu led, det
led hon för sina synders skull, för sin svaghets och sitt
upproriska hjärtas skull. Tänk ändå, om hennes far
haft rätt, mer rätt än hon? Hon började grubbla över
Sikkas. Hon kände plötsligt en stark lust att söka
försoning med föräldrarna. Men hon drev även dessa
känslor på porten. Voro de icke ett brott, en synd
också det? Förrådde hon inte sin ungdoms korta
kär
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
