Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Storstrejken - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla de andra bruken också. Den store disponenten,
Bergslagens herre och mästare, kände en viss
missräkning. Men han bet samman tänderna. Äh, nu gällde
det den svenska industriens vara eller icke vara, ja mer
än så, nu gällde det hela samhällets bestånd. Vad var
denna storstrejk annat än ett jättelikt uppror, en
folkresning, en revolution under en skenbart fredlig mask?
Segrade dessa två hundra tusen rebeller, vad då? Kaos,
allt skulle bli kaos. Men hade han icke själv bringat
det dithän? Hade han icke förberett, framtvingat
denna strid? Hade han överskattat sin och
arbetsgivarnas styrka? Hade han utmanat krafter, som han
icke behärskade? Spelade han ett alltför högt spel?
Han gjorde sig dessa och andra liknande frågor.
Nej, han skulle segra. Nu var det icke tid att se
sig tillbaka. Endast ett obönhörligt motstånd, endast
en fasthet, som icke vek för något, kunde ge seger åt
den sida, där han stod med i främsta ledet. Han hade
en levande känsla av, att nu gällde det allvar, nu stod
ej blott hans egen ära och framtid på spel, nu kämpade
han en strid för det lagbundna samhället. Hans
högmod föll samman, han fick en känsla av, att han var
ett redskap i en starkares hand.
Det knackade på dörren, och en av kontoristerna
stack in huvudet. Vad var det? Jo, de båda Kockarna
önskade få tala med disponenten. Jaså, ja de kunde få
komma. Detlof Baumgarten undrade, vad de båda
liberala och sekteriska arbetarna önskade. Till hans stora
häpnad hade de anslutit sig till strejken. Kanske hade
de ångrat sig? Kanske kunde han vinna dem och
splittra fienden?
Disponenten kunde vara älskvärd, när han ville. Han
var för övrigt aldrig rå, brutal eller överlägsen i sitt
uppträdande mot sina arbetare. Vad nytta skulle
sådant medföra? Bara skada. Nej, här var det icke en
ilsken uppsyn utan järnhård fasthet, som skulle
hemföra segern, icke övermod utan klokhet.
De båda bröderna bockade sig djupt inför
principalen. Disponenten hade rest sig, räckte arbetarna
handen, bjöd dem sitta. Nej, de blevo stående. Ännu
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
