Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Storstrejken - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om detta lappri, denna strejk och detta väsen. FÖr
henne fanns icke mer dessa yttre strider och
svårigheter. Icke ens svälten fanns. Hon svalt, men visste
det icke.
Allt fruktansvärdare steg i Doris’ inre en anklagelse,
en anklagelsens eld, som brände henne. Allt tyngre
vilade skuldmedvetandet över hennes samvete, tungt
som järnet i hyttan därnere. Ja, hon kände det, som
bar hon allt järnet i Storhyttan på sitt bröst. Hon
anklagade och plågade sig själv. Hon kunde icke förlåta
sig själv, att hon inte väntat på Vaitsen i stället för
att gifta sig med Krieg. Varför hade hon icke
föredragit skammen, förtalet, landsvägen? Hade hon icke
sålt sig för gods och guld, för ära och anseende?
Därför var det som försynen straffat henne. Och hur
hade icke Gud slagit? Varför slog han så hårt och
oförsonligt? Åh, hon visste det. Därför att hennes
synd var så stor, så svart. Hon måste lida och
pinas för att icke gå under alldeles, för att icke dö utan
hopp.
Värst var det, detta med hennes far. Hon såg
honom dag och natt, i vaka och dröm, alltid smygande
förbi med bössan, letande efter villebrådet. Hennes
hjärta snördes samman av ångest och kval. Sömnen
vek ifrån henne. Hennes far, hennes far! Sikkas en
mördare, nej, nej, det var icke sant, fick icke vara sant.
Men det var så, hon hade sett honom. Ja, det var så.
Det blev lite lugnare, sedan hon kommit till denna
klarhet.
Hon hade åter börjat gå till frälsningsarmens möten.
Hon måste söka en hållpunkt, en klippa, ett skydd
någonstans. Ångesten vek och kom igen. Ivar såg
äntligen, hur modern led. Han trodde, att hon blott sörjde
Vaitsen, deras trogne vän. Han visste inte om hennes
ångest för Sikkasfars skull. Det var denna ångest, som
mest kvalde henne.
En kväll tog Ivar sin mor med till klubbmötet. Kunde
hon blott liksom han av hela sin själ omfatta
socialismen, ägna all sin kraft åt striden för de fattigas och
förtrycktas frigörelse, då skulle hon snart glömma det
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
