Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Storstrejken - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dag kom ett regeringsombud till Vatikanen med
en hälsning, att järnvägarna behövde kollossare.
— Gå och tag dem, om ni kan!
En dag ringde det i storstrejksgeneralens telefon.
Det var kungens kammarherre.
— Hans majestät önskar tala vid herr Lindeberg.
— Säg hans majestät, att om han önskar tala med
mig, så träffas jag i Folkets hus.
Denna tunga, självmedvetna kraft, så till punkt och
pricka lik de gamla bondehövdingarnas, varifrån kom
den? Från massorna, från de djupa leden, som stodo
i tunga fylkingar bakom sin ledare, glada att få lyda,
glada att få följa sina hövdingar ut i en hård strid.
Från det goda samvetet, ty de visste, att de kämpade
för en rättfärdig sak.
Slutligen kom dock den dag, då ledarna sågo, att
hungern skulle riva sönder den enighet och solidaritet,
som var själva fundamentet i arbetarmassornas stora
aktion. Med sorg i hjärtat fattade Vatikanens påvar
och diplomater det tunga beslutet om återtåg. Men
också om samling till försvar på en ny linje. Ty icke
en fanns, som talade för underkastelse. Icke en tanke
därpå fanns i hela den kämpande hären.
— Säg om icke denna anda är heroismens anda?
Är icke det folk oövervinneligt, den klass omöjlig att
besegra, som är genomträngd av densamma?
Det var Branting, som ställde den frågan till de
mäktiga. Men de mäktiga ropade blott på underkastelse,
förlitande sig på sina polissablar, kanoner och gevär.
Så klövs fronten, och den svåra omgrupperingen av
de stridande började. När den, ehuru icke utan
förluster, var genomförd, fick den lille arbogasnickaren
av massorna hedersnamnet Verner Klyvare, alldeles
som fordom Roms konsuler fingo sina äretitlar av
Roms soldater.
Det hade länge inom strejkledningen övervägts, vilka
trupper, som skulle uttagas att föra striden vidare.
Visserligen förklarade städernas arbetare envist, att de
ännu hade krafter kvar, att de icke ville tåga hem.
Även lantarbetarna bedyrade, att de voro beredda att
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
