Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 3. Storstrejken - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han mötte blott samma djupa tystnad. Hade de nu
bitit tänderna så hårt samman, att de icke fingo
käftarna i sär, tänkte Sumpen och sökte ta upp tonen.
Nej, tusan, det gick inte.
Då höjde den mörke melankolikern, han Rolf Kock,
sin röst. En klar, stark bas, hade han, och innan
någon visste ordet av, brusade en ovanlig sång, mörk och
tung, med något av en fjällvinds dova brus och flodens
styrka ut från den församlade mängden.
Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vårt vapen trygga,
på honom i all nöd och sorg,
vårt hopp vi vilja bygga.
När psalmen var slut, stämde Filarn upp en sång,
också han, ty nu var det, som om tungornas band hade
lossnat. På starka vingar steg sången som en befriad
fågel mot himlens höstblå valv.
Arbetets söner, sluten er alla
till våra bröder i Syd och i Nord!
Hören I ej huru mäktigt de skalla
ut över världen befrielsens ord?
Det var icke det ljusa, lärksångslika jublet i den
gamla stridssången denna dag. Ett mörkt ackord, ett
brus som från ett nattligt hav i storm slog mot himlen.
På hemvägen sa Ville Dybojs till Gustav Hård:
— Dä va en besynnerli International di sjöng, fan
anamma.
— Dä va Kockarnas. Men du sjöng ju du mä?
— Dä bar sej så, förstår du. Å du å?
—- Ja, reljonen ä privatsak, en ska int såre andres
känsler, sir du.
Sumpen, som gått vid pojkarnas sida, kunde inte
hålla sig. Han måste säga sin mening han med.
— Se, dä ä nock så, si, att när dä ä en stor fare å
färe, så ä dä liksom gött te ha Vår herre mä i vagnen si.
— Prat int lort, gubbe! röt Gustav. Han skämdes,
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
