Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. De segerrika - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller köpe en. Dä kan va te int lyss te röster, som
tal om genvägar te lycka. Dä kan va mytje ont. En ska
int vik unna. Allrin vik unna för de svåre. Allrin tapp
modet.
— Mor Jugga, du har fäll rätt, men dä ä svårt te
håll ut. Men dä har ja funni, att ur sorg stig vilje.
Ja skull fäll int mäktat buri allt dä onde å tunge, om
ja int liksom känt viljen väx te håll ut. Dä har vuri
iblann, som en röst sagt: Livet vill pröv, om du ä en
stark männis eller du ä en stackel. Då har ja rest rygga
igen. Men Gud han lägg bare på. Mer å mer.
— Dä ä därför, att han håll dej för mer än anre,
Doris. Sorgen räck te för alle, men den svage han ligg
där, den starke han res sej. Ve hör världen te, men
en gång ska dä kom en stor ro, å ja tror, att dä ä bare
di, som haft dä mytje svårt, som får den store ron i
själen sin. Å har en bare en gång fått ro, så kan int i
världen gör en ont, å stjärna ho lys gömen svart natt.
När de voro på hemväg från begravningen, sporde
mor Jugga, vad Doris tänkte göra med Sikkasgården.
Skulle hon flytta dit? Åh, hon hade hela livet längtat
till hembyn, bara drömt om den, men nu när hon fått
den — inte kunde hon flytta dit! Hon hade ju sin
far i Falun på fängelset och ville inte överge honom.
Då och då for hon till honom, fick visserligen bara se
honom en kort stund bakom ett galler, men hon
förstod, att han blev glad, när hon kom. Hon hade aldrig
någonsin förr sett honom blid, men då hon kom till
fängelset, veknade de hårda dragen ett ögonblick. Och
själv kände hon sig glad i hjärtat, då hon såg, hur han
gladde sig. Nej, hon kunde inte överge sin far nu i
olyckan. Men kanske Ivar? undrade mor Jugga. Åh,
inte, nej han stod ju mitt uppe i denna rörelsen bland
arbetarna. Han var ju så glad åt att få verka i
klubben. ögonen lyste bara han talade om klubben. Hon
skulle inte ha hjärta att rycka honom därifrån, om hon
också kunde. Men Ivar läte sig icke tubba eller locka
till något. Han var ju så bestämd nu. Hade börjat få
Sikkassläktens humör och karaktär: trots, stolthet,
envishet. Ack, ibland var hon rädd, när hon tänkte på,
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
