Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Efter nederlaget - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motverka denna farliga vågmästares inflytande
skapade sig ungdemokraterna också vågmästare och
utsågo härtill Klas Brand, som såg mest oskyldig ut och
bäst syntes passa till mellanman.
För Hogland funnos inga lugna farvatten i
klasskampen, ingen tid till rast, ingen väg tillbaka. I sina
ordböcker, sades det, hade han redan som skolpojke
strukit över ordet reträtt. Han skrev dikter men blott
för att håna döden. Han läste mest lyrik och historia.
Hans patos var äran och striden: socialismens ande är
bragd. Han gillade slugheten blott om den desto
snabbare förde till strid och seger. Han hyllade den
politiska beräkningen, älskade taktiken, studerade
strategin och skrattade uppsluppet som en gosse åt varje
list, som befordrade kampen. Hans liv och ande var
strid. Men han föraktade allt lismande tal, alla finter
och knep utan syfte till kamp. Hans element var den
politiska fäktningen. Alldeles som för den unge
Disraëli. Denna kamp skänkte honom livets glädje och
innehåll, dess sötma och spänning, stärkte hans blod
och eggade hans vilja. När han sov, så drömde han
om, hur han stred med arbetarpartiets fiender. När
han var vaken, lämnade striden aldrig hans tankar.
Arbetarklassens strid, seger och makt, dess
herradöme över alla andra, dess triumf över alla fiender och
förtryckare och han själv som dess förlossare i kraft
av sin vilja, sin fantasi, sitt hjärtas eld, sin brinnande
ärelystnad, åh — sade hans vän Adrian Larsson, den
store agitatorn — den djävulen Hogland det är Moses
nummer två eller också, gud fördöme min
blekingesjäl, Dacken eller Hin håle själv.
Ja, Per Algot och hans vän Gustav Blom, lika slug
som tretton av påvens kardinaler — för att åter tala
med Adrian — voro slagna och Hogland seglade på
Stormfågelns vingar mot nya strider. Han älskade
Hövdingen. Han hade ju med liv och själ försvarat
honom mot Brinkes, anarkistens, rasande anlopp, men
nu tyckte han, att Hövdingen och hans gamla garde
började, sacka bakut. Han fick för sig, att de gamla
började förlora tron på socialismen, svalnade, voro på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
