Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Efter nederlaget - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
format, färg och stil. Kata hade icke varit på den nya
expeditionen förr, hon hade just i går hemkommit
från en fyra månaders lång agitationsresa från Skåne
till Lappland. Hon hade tillika för norska partiets
räkning — ty hennes rykte var stort i hela Norden —
gjort en härfärd från Narvik till Nordkap, predikat
socialismens evangelium i fiskarbyarna och
stormdrivits halvt till Murmankusten, burits på händerna av
norska fiskargutter och efter ett föredrag i Solvær i
Lofoten trampat fel i beckmörkret, rullat utför
klipporna, men dess bättre fastnat i en klyfta och halats
upp med linor och block. Hon fick ligga en vecka i en
fiskarstuga, sen linkade hon iväg. Hon haltade ännu
något efter det där sista äventyret, fast det låg flera
månader tillbaka i tiden.
Det var mörkt i trappan och Kata stod och läste på
skyltarna, stavade högt för sig själv:
— Fraaams förlaaag — Sooocialdeeemokraatiiiska
ungdomsförbundet — Stooormfååågelns redaaktioon.
Hå, fortsatte hon och sken upp, här är det!
Hon öppnade och klev utan vidare på. Hon kände
sig hemma, ehuru hon icke tidigare besökt lokalen.
Hon kom in i en rätt skum korridor. På väggarna
lyste några eldröda affischer, som förkunnade de röda
bilarnas förestående härjartåg, vidare ett par stora,
men något illa medfarna porträtt av Marx och Engels,
en låda, märkt Jönköpings Tändstickor, fullpackad
med flygblad och en annan, bärande märket Pellerins
Margarin, lika packad med broschyrer. I ett hörn
stodo i sina svarta, skrubbade fodral ett knippe fanor,
vars örnar sprängt hölstren och sträckte sina vingar
mot det lilla fönstret, som satt längst bort i förstugan
och blott släppte in en sparsam och tvekande dager.
— Var lugna, ni, sa Kata och betraktade
medlidsamt örnarna, ni ska minsann snart få ut och flyga.
Och så nickade hon. Varpå hon steg rakt mot en dörr,
där det med stora, konstmässigt präntade bokstäver
åter lästes: Stormfågeln — Redaktionen. Hon
knackade inte, hon öppnade dörren utan vidare, som om
hon befann sig hemma hos sig och stegade hurtigt på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
