Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Efter nederlaget - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vi har hört den där historien, sa Hogland och
bet samman läpparna, så de vitnade.
— Den ärkeboven! röt Fikon.
— En bra historia till en teckning, tack ska du ha,
Kata! log Jac och klappade händerna.
— Kan en puling tillhöra ett arbetarparti? skrek i
falsett Gallbom, springpojken, trängde sig mellan de
diskuterande och gestikulerande stormfåglarna och
satte upp en liten korthuggen näsa inför sin chef. Då
har han välan mojat om på sjäring. Han borde ha på
blåsan, den storpulingen.
De andra kunde inte låta bli att skratta åt den lille
bytingen, självsäker och målför och fullproppad med
Söders slang.
— Pojken har ta mej tusan rätt, tyckte Gilbod. Ut
ur partiet med dom där aristokraterna! Nå, vad har
dom för intressen gemensamma med oss proletärer?
Nej, vi ska ge dom en smäll, så dom far åt fanders.
Gilbod strök under sina ord med vredgade blickar,
käkmusklerna svällde; han såg ut som en varg.
— Greve eller inte, det ger jag sjutton i, men är
han en lurendrejare och en skojare, så ska han med
skorpioner piskas ut ur partiet.
Det var Hogland. Han talade beslutsamt men icke
häftigt, ögonen lyste; fosforn i blicken var det enda
som vittnade om att han fattat ett avgörande beslut.
— Bra Z! Men vi måste vara mycket kloka, tyckte
Stålis och blinkade med sitt sargade öga.
Men inte så kloka att vi bli fega, bullrade Fikon,
som inte gillade Stålis’ så kallade »taktiska skäl».
Nu började en regelrätt halvt akademisk, halvt
klubbmötesfärgad disputation om vad som var klokt,
fegt och taktiskt. Stormfåglarna flögo upp på bord,
tidningspackor och papperskorgar; allt som kunde
användas som sittplatser begagnades omsorgsfullt. En
och annan blev stående, lutad mot dörrposter och
skåp. Pansar satte sig på golvet med benen i kors som
en museiman, som njuter sin siesta. Han visste, att
de där disputationerna icke slutade i brådrasket. Nya
kamrater anlände efter hand. Det blev en hel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
