Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Efter nederlaget - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riddar Harnesk, utstörtande. Och från motsatta dörren,
som ledde till Frams förlag, kommo Stig Bårdaryd,
pastor Spak — statskyrkoprästen, schartauanen och
högermannen, som nyligen övergått till
socialdemokratin — samt den unge skalden och mystikern Lars
Lagerberg, som just varit hos Bårdaryd med en
diktsamling.
Kata tog den ena efter den andra av stormfåglarna
i sin breda famn, tryckte dem till sitt oroliga,
moderliga hjärta. Den bistra minen slätades ut, ett varmt
leende bredde sig över hennes ansikte. Hon dunkade
och kramade sina pojkar, men Hogland dunkade hon
om och om igen, tryckte hans händer, sken som en sol.
Under tiden haglade tusen frågor. Hur hade hon
haft det? Hur många klubbar hade hon bildat? Va sa
klubbisterna om Stormfågeln? Vad menade
partikamraterna om läget inom rörelsen? Hade den goda
stämningen återvänt bland arbetarna? Hur var det i Norge?
Träffade hon Puntervold och Tranmæl?
Kata slog ifrån sig. Ja, så och så var det. Hon hade
haft storslagna möten, alldeles förfärligt och
enastående storslagna. Särskilt i Norge. Stämningen var bra
nog även i Sverige.
— Folk börjar gaska upp sig. Man vill slåss igen.
Arbetarna vill nu helst ha politik, radikal politik,
pojkar. Förbundet och Stormfågeln är mycket populära.
Socialen tycker folk är för moderat. Jag skall nog tala
om det för Hjalmar.
Och så började hon berätta om sina öden och
äventyr. Men plötsligt stannar hon mitt i berättelsen, hon
reser sig ur Hoglands stol, där stormfåglarna med milt
våld placerat henne, hon ser bister ut som det
polarhav hon nyss skildrat, slår näven i bordet.
— Pojkar, vet ni vad jag fick höra i Kiruna! Jo,
det går ett rykte, att greve Landau sagt, att han gått
in i rörelsen för att rycka gifttänderna ur den. Åh, jag
råkade honom väl nyss på partiexpeditionen. Jag sa
honom mitt i synen vad jag hört. Han stod som det
onda samvetet. Svarslös. Åh, den kanaljen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
