Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Efter nederlaget - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tribunhjältinnan knep ihop sin mun. Sen den dagen höll
sig Gilbod alltid på ett visst respektfullt avstånd från
Kata, när hon uppenbarade sig. I dag hade emellertid
den röda allhärjerskan glömt allt gammalt groll.
— Nå, Kata, vad menar du? sporde Hogland och
skar luften med linjalen.
— Det här är en allvarlig, en mycket allvarlig
historia. Partiets och rörelsens enighet får icke sättas på
spel, ser ni, men om fienden har sänt patruller eller
spioner in i våra led, så måste de ut. Vi står inte till
svars eljest. Klasskampen måste vara ren och
oförfalskad. Kompromissande med fienden är döden för
rörelsen.
— Därom är vi väl ense, menade Brand.
— Du kan vara lugn, hördes Hogland.
— Ja, det är bara det jag ville veta. Ty har jag inte
klara mål och raka linjer, och kan jag inte se det
kommande mänsklighetens samhälle för min syn i all sin
glans, så blir jag svag som ett barn, förlorar all kraft,
mina vänner. Jag behöver en oförfalskad tro för att
kunna arbeta. Och så blir jag ursinnig, när jag hör,
att själen sitter i magen. Hade jag haft själen i
magen, så hade jag inte lämnat släkt, vänner, gods och
guld för att kämpa för proletariatet. Ande och tro!
Har jag dem, så känner jag mig äga en jättes krafter.
Ja, jag skulle rent kunna slå världen i stycken med
mina nävar, storma själva helvetet, om det gällde.
Kamrater, tag inte min tro ifrån mig! Låt mig få
behålla min själ.
Amasonen fick tårar i ögonen, lade sin händer på
Hoglands skuldror och tillade:
— Jag vet, att du aldrig sviker.
Den gamla reste sig, full av livskraft och stridsmod.
Hon kände sig åter som en av Herren benådad Jeanne
d’Arc. Hon ledde arméer och förde befäl.
— Du, Stålis, organiserar Stockholm mot grevarna!
Nu ska vi slåss efter noter, pojkar. Kan du knipa
fackföreningarna, så får Landau dra veven. Du, Karl den
fagre från Dannemora, du får ge tusan i
klubbflickornas vackra ögon och låta själen sitta kvar i övre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
