Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Efter nederlaget - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemstad råkade några arbetare, som voro socialister
och så upptända av sina idéer, att de försakade allt
annat. Då hade han blivit en av dem. Han var son av
en storbonde i västra Sverige, men hade på många år
icke besökt hemmet. Hans far hade hoppats, att han
skulle bli jordbrukare, präst eller domare, en nyttig
samhällsmedlem, frisinnad och demokratisk gärna, så
hade man varit i släkten, men icke en uppviglare och
omstörtare, en onyttig versskrivare och
romanfabrikant, åh! Så hade de blivit skilda åt, jorden och Stig,
bonden och studenten. Men innerst inne satt hos
Bårdaryd en bonde på vakt. Han höll alltid starkt på att
bonden och arbetaren måste förenas, om ett nytt
statsskick, ett nytt samhälle skulle komma till stånd.
— Jag, skrattade Kata till svar på Stigs fråga, jag
skall hålla er i tukt och Herrans förmaning. Åh hå, du,
gosse, jag skall nog slåss. Har du sett Kata svika i
någon strid? Säg! Men vill du veta, så skall jag först av
allt skriva ett brev till Hjalmar, ja till Hövdingen, och
så ett till Verner Klyvare och varna dem för greven
och hans ränker. Fy! Usch! Dra ut gifttänderna! Jo,
jag tackar! Jag som sått socialistiska draktänder i
tjugofem år i den steniga svenska jorden. Och så nu,
när de börja växa, när de små söta skotten börja spira
ur gruset, ja nu vill det där hovlejonet, den där
salongssocialisten komma in i partiet och krafsa dem ur
jorden. Nej pass, inte så länge gamla Kata kan få fram
en andeviskning på ett möte. Åh fy sjutton! Kanske
kasta Kommunistiska manifestet och Marx’ »Kapital»,
både lag och evangelium, på sophögen. Aldrig, pojkar!
Kata var på god väg in på ett helt föredrag. Hon
eldade upp sig alltmer, hon ruskade dem hon kallade
sina pojkar, som ville hon riktigt väcka dem till kamp
för det av grevarna hotade heliga Ilion. Dessemellan
log hon segerstolt, strök kumpanerna över ryggen som
en mor sina ungar och avslutade sin appell med att
slå sin knutna hand i Hoglands redaktionsbord. Pang,
punkt och slut: detta rätter och packer eder efter.
De andra skrattade. Åh, den Kata! Hennes »pojkar»,
ja de där pojkarna voro nu så där mellan tjugofem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
