Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Familjen Gall och dess förhoppningar - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Moster tillhörde den ingalunda fåtaliga skara av
stockholmare och upplänningar, som harmades över
och föraktade allt vad skåningar hette. Det har
förvånat mången, att denna aversion mot skåningar, som
lär ha uppstått på fyrtio-femtiotalet, om icke tidigare,
då skåningarna började söka sig uppåt landet, kunnat
leva kvar och till och med utbreda sig. Vari denna
aversion hade sin grund är svårt att säga. Moster för
sin del betraktade skåningar som danskar, och
danskar var hennes fasa. Hon spottade, bara hon hörde
talas om en danska. Hon var emellertid nära nog lika
ilsken på tyskar, medan hon inte visste till sig av
glädje, så snart talet föll på fransmän eller engelsmän.
Hon var synnerligen utpräglad i sina tycken och
känslor, sin smak och sina meningar och stack aldrig
under stol med dem.
— Du ska väl inte reta dig på en skåning, han har
väl rätt att leva han också, tyckte Ann-Kristin.
— Leva! Absolut inte! Inte i Stockholm
åtminstone! Men låt oss inte tala om dom där tråkiga
människorna, Ann-Kristin, dom gör en bara ledsen och
uttråkad på livet. Hu, livet är väl till för annat än att
sörja och förarga sig. Nej, Ann-Kristin, livet är till
för att vi ska ha roligt och sjunga och dansa. Inte
sant. Människorna gör det så tråkigt för sig nu för
tiden. Annat var det i vår ungdom. Åh hå,
Ann-Kristin, vad trevligt det var. Vi dansade ombord på
skutorna, dansade i Friesens park på Djurgården,
dansade på Nacka värdshus, sjöng på teatern. Så livat
man hade på den tiden! Herre Gud, att man skulle bli
gammal. Asch, jag är ju inte gammal, men i alla fall,
det är inte som förr, Ann-Kristin. Ja, det var Örns fel.
Han var en tungus. Målade och målade och dog knall
och fall! Tänka sig gå och dö knall och fall! Ja, inte
vill jag gräla på honom inte, Ann-Kristin, det vill jag
inte. Men dö knall och fall. Inte belevat. Nå, hur mår
Gamlan?
— Som vanligt, inte precis sämre. Vi trodde ju, hon
skulle dö förra veckan. Jag bakade begravningskakor.
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
