Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Familjen Gall och dess förhoppningar - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de mos, öppnades dörren och en medelålders kvinna
trädde in. Det var fru Galls halvsyster, Beata Sofia,
vanligen kallad »Moster», änka efter målaren Petter
örn. Moster var över de femtio, hade ett kokett
utseende, pyntade sig i allehanda lappar och schalar,
krusade håret, hade talmiringar på fingrarna, örhängen,
ett något schaskigt krås om halsen. Hon såg ut som
ett av dessa fruntimmer, som i sin ungdom staterat
vid teatern och hela livet igenom bevarar som ett
minne av sin ungdoms gyllene tid en viss doft från Thalias
tempel. Hon hade sjungit med i kören på Operan,
påstod hon själv, och dansat på borgerskapets baler, ty
hennes fästman och sedermera make, mäster örn,
hade varit dekorationsmålare vid ett av
djurgårdsetablis-sementen och anlitats för borgerskapets tillställningar
under åttiotalet och därför inviterats att deltaga i
festligheterna.
Moster hade ett runt, något blekfett ansikte, ett
grånande guldbrunt hår, som hon omsorgsfullt svärtade
varje söndagsmorgon, en liten pigg uppkäftig
norrköpingsnäsa samt löständer, som något glappade. Hon
liknade en med dogg kroaserad mops, när hon stack
in sitt huvud genom dörren och glatt hälsade: god
dag, god dag, Ann-Kristin! Moster var glad, riktigt
munter ibland, sjöng och trallade. Både bellmansvisor
och psalmer stodo på repertoaren. Än var hon morsk
och kaxig, än drypande sentimental, än högtidlig som
en grande dame på en grevlig begravning. Hennes
lynne växlade som skuggor och dagrar över ett landskap
en blåsig april eller september.
— God dag! Så, du är ute i dag, Beat-Sofi! hälsade
fru Gall igen och slog upp moset i ett stort fat, som
placerades på spisen för att hålla värmen.
— Usch, fortsatte änkan, jag förlorade alldeles mitt
goda humör. Jag var inne hos bagarn på Götgatan,
och där stod en sådan otäck skåning och bräkte på sitt
usla modersmål och var uppkäftig och framfusig, som
skåningar alltid är. Dom förstör alldeles vårt glada
trevliga Stockholm. Att dom inte kan hålla sig där
nere på den feta pannkakan! Tvivale!
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
