Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Familjen Gall och dess förhoppningar - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket att stå i som en trälande Marta i sitt hus, att
hon aldrig hann med att gå på några möten,
undantagandes julfesten, som hamnarbetarfackföreningen
höll varje år. Systern, vars barn voro vuxna och
utflugna, var ledig, levde på en liten livränta, som
mannen köpt. Mycket torftigt och indraget, men i alla fall,
hon klarade sig och gick på alla möten, föreläsningar,
förevisningar, museer och årsavslutningar, som hade
gratis inträde. Hon kände sig som en Maria, som satt
vid mästares och snillens fötter, som en vaken, ideell
och radikal person.
— Vem som har rätt? Äh ibland tycker jag
pojkarna har rätt, ibland far. Men eftersom Gall i alla fall
är äldre och varit med mer, så har han nog rätt. Det
är nog bäst att följa Branting i alla fall.
Det knackade på dörren, ängsligt, försagt. Och in
klev en liten gumma, halt och halvt blind. Det var
gumman Salomonsson, kallad Slussmutter, emedan
hon sålde karameller och munkar vid Slussen till
sjöfolk och fiskare. Hon var religiös, gick i kyrkan varje
söndag, strävade och slet för sina två barnbarn, som
förlorat föräldrarna vid en fartygskatastrof. Hon såg
ut som ett torrt getskinn, det knastrade och
skramlade i henne, när hon rörde sig. Full av »rematist» var
hon, men hon jämrade sig aldrig. Hon bodde i en kåk
på gården, som inte var högre än hon själv, den låg
halvvägs nere i jorden. Fönstren sutto vid
gårdsplanen. En vanlig vuxen människa kunde inte utan stor
möda komma in till Slussmutter. Men hon klagade
aldrig. Och hon ville inte för något i världen flytta
från sin kalla, unkna stuga. Hon älskade Kajutan, som
barnen i huset kallade stugan. Och hon älskade sina
två barnbarn, Karin och Per. Hon skulle en gång
inför Gud på yttersta dagen avlägga räkenskap för vad
hon gjort av dem; inför sin dotter, där på Herrans
högra sida, skulle hon också svara. Hon bad, vakade
och ömmade för de båda syskonen.
— Nå, vad kan fru Salomonsson vilja? sporde
Ann-Kristin, sedan hälsningarna voro undanstökade.
— Pojken, pojken, snyftade gumman.
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
