Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Stormfåglarna - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några, men de ämnade schackra sig till fördelar i
stället för att slå sig till dem. De ämnade bli stora
köpmän, grosshandlare och finansiärer, där de fordom
varit krigare. Kohandel i stort, schackrare, judar. Själv
kunde han icke vandra med på den vägen, därför
valde han den ensammes väg. Nåja, med de unga en tid,
men de skulle med tiden gå samma väg som de gamla.
Åh — Carleman slog avvärjande ut med högra handen
och tonen blev frän — inga protester, människor äro
sig lika. Köpenskap tilltala dem mer än fäkta,
kompromiss är allas lösen, så snart de passerat de fyrtio.
Ack, människan har en makaber lust att spotta sig
själv i synen, att kasta i sig den kål, hon kräkts över.
Åh hå, skrik inte nej, i alla fall. Ingen trodde ju, att
det var så, och själv handlade han ju, som om det icke
var så, förtröttades aldrig, skulle inte kunna leva utan
att slåss för det ouppnåeliga, orimliga.
Carlemans inlägg uppkallade en hel armada av
protestanter. Han kände inte ungdomen, inte den nya
ungdomen, inte sekelskiftets ungdom. Men framför
allt, han hade icke fattat tidens krav, icke förstått, att
tidens frågor måste lösas av tidens egen ungdom. Han
hade icke talat som marxist utan som en
schopenhaue-rian, icke som historiker, utan som teolog, som
stirrat sig blind på Judas’ trettio silverdalrar. Carleman
skrattade, satte till ytterligare en sked besk malört,
genomgick hela historien och gjorde alla epokers stora
avgudar, alla hjältar och revolutionärer till
avfällingar, för att till sist bevisa, att de just genom sina
avfall vunnit sitt rykte, sitt namn, sin storhet, sina
resultat. Men då brast det lös. Carleman stod som
kringskuren kung, ingen enda stod honom bi. Han
skrattade ironiskt, överlägset, tog sin storm, trädde
på sina fina handskar, sade ett artigt, chevalereskt
adjö mina herrar och försvann.
Men de andra, den nya generationen av röda
brushuvuden, fortsatte ännu länge sina filosofiska och
politiska disputationer.
Det blev natt och morgon, den ljusa morgon, som
aldrig är mera förtrollande än i Stockholm. Man bröt
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
