Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 3. Stormfåglarna - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ned, visste inte vart han gick, modet började
sjunka igen. Hopplösheten fick åter makt med honom. Till
slut gick han in på en polisstation, sporde efter ett
härbärge. Vakthavande konstapeln såg misstänksamt
på honom. Var det en lösdrivare? Eller en annan
brottsling? Konstapeln var emellertid sömnig och trött,
ville icke ha besvär. Sven fick en adress.
Han frågade sig fram. Det var icke lätt att råka i
denna stora stad. Han tyckte, att den var så stor, att
någon större stad kunde icke gärna finnas. Och
varför voro alla människor ute om natten?
Sven hade efter anvisningar omsider kommit upp
till Stortorget genom Trångsund. Han hade rundat
Storkyrkan och Börshuset. Gatan till vänster var
Köpmangatan, och där ett stycke ner på gatan låg
nummer femton, ungkarlshotellet. Man hade sagt, att han
där kunde få ligga över natten för den ringa
penningen fyrtio öre. Det var emellertid en stor summa för
den, som icke hade den och ej visste, var han skulle
uppbringa den. Sven hade emellertid lyckats bettla sig
till detta belopp. Han höll handen krampaktigt
knuten om slantarna i byxfickan. I natt behövde han
alltså icke gå hemlös. Han hade gjort det i flera städer
på vägen till Stockholm. Denna förfärliga kretsgång
gata upp och gata ned, torg och parker runt. Gå, gå,
gå. Fram och tillbaka, runt, runt under ett ängsligt
väntande på klockslagen — först ett slag, så två,
sedan tre och sent omsider fyra slag, så är den timmen
full. Midnatt. Tjugufyra sådana evighetskvarter kvar,
innan den förfärliga blåsiga, regniga, kyliga natten är
tillända. Gå, gå, gå. Och så genomlida den ena natten
efter den andra. Huvudet värker, fötterna domna av
det ideliga trampandet, benen vika sig. Med all möda
kan man hålla sig upprätt. Det gör så gott att få luta
sig mot en vägg och skiftesvis vila benen, men så
dyker en polis upp i grannskapet. Med sin granskande
nyfikenhet hetsar han till fortsatt vandring. Gå, gå,
gå utan mål med en enda önskan, att tiden också
måtte gå, nej, icke gå utan ila. Hur länge dröjer icke
mörkret och hur sakta kryper icke gryningen fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
