Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 4. Arbetarkongressen - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
socialismen, dels att motverka klasslagstiftning och
anslagskrav till klassamhällets uppehållande. Ingen
övertro på parlamentarismen! Man måste tro på
proletariatets röda själ och revolutionära vilja.
Ragnar Berg hade tagit upp en öronbedövande
applåd för den röde prästen. Anna Gall hade också
applåderat, då hon såg, att Ragnar gjorde det; hon gjorde
nu alltid som han. Utom i praktiska ting. Äh visst
talade de andra bra. Men i hennes tycke talade ingen
här så som Ragnar, då han stod i norra klubben och
eldade de unga till kamp emot klassamhället. Hon
var säker om, att Ragnar skulle sluta som en stor
ledare, att han skulle bli en ny Branting.
Bredvid Ragnar Berg och Anna Gall satt mitt i
centrum av Stormfåglarnas falang på kongressläktaren,
Melker Simson, massiv, tung, med ögonen färdiga att
springa ur sina hålor av spänning. Han anförde
falangens hejarklack på läktarna. Han ropade,
stampade, slog de väldiga nävarna samman med skrällar,
som om två klubbor brakat ihop. Den spydige Ernman
undrade, om han tränade för att bulta biffar i en
slak-tarbutik. Men det skulle han inte ha sagt, ty Melker
Simson var icke att leka med. Han reste sig.
— Kom med ner bakom hörnet, gosse. Det skall bli
biff på eviga momangen.
Då föredrog Ernman att sitta kvar. Att slåss med
Simson hörde ju hin till. Buttert muttrande satte sig
den jättelike plåtslagaren igen.
— Slåss med käften kan dom nog, men heja med
konst och vetenskap, nej, min själ, då grinar dom och
blir spydiga.
Sade Simson — pekade med tummen mot kamraten
Ernman — till sin vän Crusius, som satt bakom
honom.
Sedan hade Högland trätt upp i talarstolen.
Läktarna hade liksom flyttat sig närmare, alla hade sträckt
på halsarna. Sorlet hade avstannat. Han var en klok
strateg, oppositionens ledare. Han började med att
prisa hövdingen, som han också verkligen beundrade och
höll av mer än någon annan. Han skildrade, hur
mäs
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
