Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 4. Arbetarkongressen - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Efter mina synvinklar att döma, synes mig
Höglands inriktningar vara de bästa uti storpolitiken; jag
som en simpel murarbas, okänd uti de högre
rymdernas politik med deras alldeles specifika synvinklar,
kan, tre kronor i byggmästar Magnussons
fyrtums-spik, inte begripa den högre så kallade filosofin i
Brantings begravningstal med ty åtföljande
inriktningar för partiets högre liv. Från mina enkla
ut-gångsportar sett, som inte har glasögon på mig, men
fan anagga kan slåss med både murtegel och kronans
gevär, om det kniper. Har du förstått det tyska
latinet?
Och Murar-Pelle, lång som en flaggstång, bister att
skåda, brun av solen som bränt på alla
byggnadsställningar, lerig om fotterna av den svenska jordens must
och saft, såsig i mungiporna av likören i Ljunglöfs
blandning, Murar-Pelle såg sig omkring, om någon
fanns, som ville protestera. Nej, alla logo ett
instämmande leende, muraren drog upp sin näverdosa, bjöd
laget runt, hela Stockholmsbänken och tömde sedan
resten på frånsidan av sin brunhylta näve samt vrok
allt i gapet på sig, gjorde en ekvilibristisk rörelse
med tungan och förpassade snuset elegant och
smärtfritt mellan högra käkens tandrad och kinden, där det
bildade en valk av ett ordinärt flaggreps tjocklek.
Anna Klang, som högbarmad, stor och ståtlig som
Leksands kyrka satt bakom honom, kunde icke låta bli
att till Stålis förtrytsamt tala om murarns fasoner.
Men det skulle hon inte ha gjort.
— Håll din arma trut, fördömda masblåsa, eljest
skall du få skjuts ända in i helvetet på Falu gruva,
min flicka lilla!
Anna Klang var ursinnig. Röd som en pion med den
höga, svällande barmen i vågor reste hon sig och gav
Murar-Pelle en sitt opp, så det small längs hela
stockholmsbänken. Almhagen reste sig, fäste sina blida,
förebrående ögon på de stridande, som båda ljudlöst
sjönko ned på sina stolar.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
