Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 4. Arbetarkongressen - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkstäder, kommunens ordförande, orubblig som ett
städ i en smedja, säker som ett hänglås, proletär i
varje tum, en av rörelsens hörnpelare i Stockholm, åh,
honom kunde ingen rå på, och han lutade avgjort åt
vänster. Han tyckte väl ibland, att Högland slog för
hårt och att Almhagen svävade för högt i det blå, men
trots att han var som ett ankare vid jorden, älskade
han de unga fåglarna, som svävade omkring bland
molnen i storm och dis. Liksom han beundrade den
gamle domaren, som lämnat sina vänner för att verka
bland de förtryckta och övergivna. Han hade blott ett
bekymmer: hur han skulle kunna förlika Hövdingen
och de unga. Ty Hövdingen var dock hans gud. Han
dyrkade icke avgudar, men en gud hade han att stödja
sig till. Nu var han djupt bekymrad, hur han skulle
kunna försona denne sin gud med de upproriska
änglarna, som han icke ville mista. Han hade med tårade
ögon hört Hövdingen tala, han var gripen av hans
patos och inre lidelse, som glödde likt en eld under aska.
Nu applåderade han Högland.
— Varför, sade han till Almhagen, måste de gamla
och de unga alltid kämpa och brottas? De ha ju båda
rätt. Alla ha de rätt.
Och den vise domaren svarade:
— De tala tvenne olika språk och förstå varandra
icke; de gamla, som se dagen kvällas, vilja nå ett
resultat av sitt livs kamp, av mödan och arbetet, vilja
icke ha levat förgäves, och de nöja sig med litet. De
unga, som ha solen över sig och långt kvar till
aftonen, tro sig ha oändlig tid att verka, slåss för de
drömmar, ur vilka de nyss vaknat, nöja sig blott om de få
allt. Konsten, gode Wahl, är att förmäla dessa båda
oförenliga synpunkter och strävanden, men det skall
aldrig lyckas; och måste man välja, går jag med
ungdomen, ty morgonen är förmer än aftonen.
Där fick Wahl att fundera på. Han hade väl
fortsatt att grubbla, ty han hörde, så smed med en stor
buk han var, till grubblarna, om han icke blivit störd
av sin granne Murar-Pelle, som med bullrande bas
skrek:
143.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
