Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 4. Arbetarkongressen - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid hans. Han hade tystnat. Så väl, att han hade fått
slut på de allt mer fantastiska historierna. Så häftigt
han andades och så hjärtat slog! Som en plötslig,
stark våg föll han över henne, kysste henne. Hon blev
kall som is, nej, nej, hon ville inte. Hon rev, slet och
slog, kom fri och störtade därifrån.
Men hon kunde inte låta bli att gå och snegla på
pojkarna. Hon hade blivit rädd efter äventyret med
Rickard Duhr i Tantolunden. Samtidigt hade
emellertid något vaknat inom henne, som lockade med det
hemlighetsfullas tjusning. Hon kunde inte bli ond på
Rickard; hon försökte nog, men det gick inte. Hon
hade ju själv inbjudit. Han höll av henne, och hon hade
trott, att hon höll av honom. Ja, hade hon hållit av
honom? Hon var inte säker. Om han hade hållit av
henne, hade han då betett sig som han gjorde? Hon
ville förebrå sig själv. Men hon kom inte till klarhet.
När allt kom omkring, hade de inte båda haft rätt till
den högsta kärleksakten? Hon längtade åter efter hans
kyss. Hon ville tillge honom, han hade överväldigats
av sin åtrå, av hennes åtrå. Hade hon gjort rätt eller
orätt, som sprungit sin väg?
Nu hade han brutit med henne, icke synts till, icke
ens besökt klubben. Vad tänkte han om henne?
Kanske tyckte han, att hon var en slampa eller en gås.
Om en kyss var alldeles ofarlig, varför var
fortsättningen så farlig? Hon hade hört föredrag av Brinke
om kärlekens lycka och salighet, den köttsliga
kärlekens lycka. Varför flydde hon den? Var den nog? Ack,
hon visste det! Det var icke allenast denna
kärlekslycka hon törstade efter. Det måste finnas en djupare,
en starkare känsla. En gång skulle hon störta sig i
elden, springa rakt in i den, som hästarna, då gården
brinner. En gång skulle hon kasta sig på jorden och
höja sitt sköte mot mannen, jublande, lycksalig,
fången. Äh, en gång skulle hon icke vara feg, icke
springa sin väg, utan stanna och önska, att solen
aldrig mera ginge upp, att natten aldrig finge ett slut, att
en blixt ur höjden träffade dem. En gång. Ack, när
skulle han komma. Hon var yr av längtan och åtrå.
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
