Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 6. Och båda tillskrevo sig segern - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som en varning till de icke namngivna. Skarpt skär
som en hornsignal Murar-Pelles rop:
— Bravo, Branting, det är synvinklar som
proletariatet begriper!
Läktarna skakade av bifallsstampningar.
— Där fick väl greven! skrek Anna Klang.
Hövdingen gjorde en rörelse, som ämnade han stiga ned
från talarstolen. Då mötte hans blick Höglands, en
besegrad rebells trotsiga, obevekliga, stridslystna blick
av is och eld. Han vände sig åter om mot salens
ansikten. Nyss före honom hade Almhagen i inspirerade
ord hyllat ungdomen såsom de politiska idealens
bärare, den tappra andans upprätthållare, som styrde
skeppen efter himmelens stjärnor. Hövdingen fäste
sina ögon på sin jämnårige vän, sin stridskamrat, milt
förebrående, sorgsna, sedan flammande, hotfulla. Han
yttrade:
—- Du talar som alltid känsligt om ungdomen. Ingen
vill se ned på de unga. Men de ha en tendens att se
ensidigt kritiskt på vad vi göra. De göra arbetet
onödigt tungt för oss. De unga synas vilja skilja sig från
oss, gå egna vägar. Det börjar växa upp ett parti
inom partiet, bredvid partiet, skrivande sina egna lagar.
Därifrån vill man, att partiet skall ändra sin kurs efter
kanske några oansvariga gruppers vinkningar. Man
förbereder åt oss en tvångströja, så att vi ej skola
kunna röra oss. Partivänner! Vi komma icke att
tolerera detta tvång. Jag protesterar mot dessa tendenser.
Vi måste bestämt kräva, att de som sättas på de
ansvariga posterna också få armbågsrum, så att de
kunna handla efter sin övertygelse.
Hövdingen steg ned från talartribunen. Men blott
den ena hälften av församlingen tilljublade honom.
Den andra knorrade sakta, och läktarna voro stumma.
Vad hade han menat med tvångströja? Vilka voro de
oansvariga? Det var många som grubblade. Många
som blevo i ett slag misstrogna. Andra kände sig med
orätt träffade. Klyvaren viskade, då Hövdingen
passerade ordförandebordet:
— Det sista skulle du icke ha sagt.
190
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
