Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. Jungfruburen och femtifemman - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ståndscirkulation, mina herrar. En ödets ironi att
socialisterna skola bevisa dess existens på detta sätt.
Men, inte gör det klasskampen något avbräck, att vi
förlora några barn och barnbarn till överklassen. Utan
dessa skulle ö. K. degenerera och icke kunna fylla sin
historiska och industriella mission att förbereda det
kapitalistiska samhällets utveckling och mognad att
övergå i socialistiska produktionsformer. Och vad
U. K. angår, så frambringar den ur sitt sköte nya
proletärer och nya pampar och påvar. Må alltså ö. K.
slita påvarnas söner och döttrar med hälsan! Skål!
Och Carleman log, tände sin slocknade cigarr, reste
sig, riste ner den saftiga biffen, redde sig att gå upp
på Kraten och skriva en ledare om Balkanoron. De
andra reste sig också, lagom mätta och belåtna. Det
var inte alltid en sådan sötebrödsdag som i dag för
dessa urlakade studenter och agitatorer. Det var
nämligen icke alltid Högland lyckades placera en växel i
Enskilda. Men i dag hade det lyckats. Högland bjöd
hela gänget.
Pansar gick sist, icke utan att kasta en längtande
blick på det stora smörgåsbord, som skymtade i inre
rummet. Han fick ny aptit. Han hade också svultit
snart i ett halvår, levt på ficklån och en del
översättningar. Han ansågs som ett språkgeni, en lysande
vetenskaplig begåvning. Men ingen storborgare ville låna
honom ett öre till hans studier. Hans byxor bildade
fransar kring skorna. Men ingenting kunde slå ned
hans tappra humör. Han försvann med sina
kumpaner ut på gatan, gnolande på en av poeten Nerbergs
nidvisor:
Det gör så gott att spotta ut
sitt högvälborna löje.
Min ytterrocks förblekta klut
gör er så gärna nöje.
Min röda halsduk tjusar er
liksom en ros bland törnet.
Vad gott ni log, där jag stack ner
om hörnet.
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
