Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 2. Hovrättsrådets dilemma - 4 - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes föräldrar icke skulle kunna säga nej. Ty
Leonard Prins hade gått i en svår oro, att han, som icke
hade några politiska intressen, utan vilkens enda stora
dröm var en kolonistuga med ärtsängar och
rosenbuskar, skulle stå sig slätt, när han trädde inför sin
älskades fader och denne började examinera honom i
den politiska katekesen. Han hade hört talas om
David Bernadotte Gall som en politiker av oförfalskad
sort, vilkens alla söner och döttrar voro socialistiska
ljus av skilda storlekar. Hur skulle han stå sig inför
den släkten, han med sina möbler på vinden och sin
drömda kolonistuga. Därför gällde det att handla raskt
och ställa det så, att intet nej var möjligt. Ty han var
ingen dumsnut, Leonard Sebastian Prins,
snällpress-tryckaren hos Norstedts. Han var bra nära en filur,
en slipad diplomat i kärlekens konster. Men inte
begrep sig den dumma Isak Zacharias på sådana finter
hos den uppväxande ungdomen. Han trodde, att hans
guddotter blivit gatans flarn, som dragit nesa över
hans hus. Och inte kunde David Bernadotte veta, att
det fanns en snällpresstryckare, som hade en sådan
respekt för hans socialistiska auktoritet att han icke
vågade komma hem och begära dotterns hand utan
att först ha tagit en säker inteckning under hennes
hjärta.
5
Det hade hänt sig så, att hovrättsrådinnan Bergulf
behövt en sömmerska för de nya toaletter, som hon
och döttrarna skulle stråla i vid balen på hovet.
Tidigare hade blott adelns unga döttrar presenterats vid
hovet. Nu hade ett demokratiskt genombrott ägt rum.
Även den industriella, finansiella och juridiska
världens spetsar hade fått stiga in i hovets salar. Det
påstods att bankiren Moses Wasserman en gång öppet
förklarat på Stora Sällskapet, att den dag icke var så
långt avlägsen, då bankdirektörernas söner och
döttrar skulle ha trängt ut den degenerade adelsungdo-
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
