Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Äventyrens land - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skräck. Är det icke som om ögonen speglade vårt
innersta, det som eljest döljes för världen? Varje
människa är skådespelare, mer eller mindre. Eljest skulle
hon icke kunna leva. Därför kan hon förställa sitt
ansikte, sin röst, sina gester, sin gång. Men sina ögon
kan hon icke förställa. Icke ens på scenen. De lyda
lagar, dem hon icke själv behärskar.
Ungefär samtidigt med Gonzalov hade Peter Kranov
kommit till Stockholm. Peter var bolsjevik, smed från
Kasan, dömd till den eviga snön i ett fångläger
utanför Arkangelsk vid Vita havet. Han hade rymt från
fångenskapen, förfrusit ena handen i de isiga
skogarna, jagats av vargar, spårats av ochranan, irrat hit
och dit, hungrat och varit nära döden i ett träsk, men
utan att klaga eller förbanna liv eller dystra stjärnor
vandrat genom oändliga ödemarker, tills han nådde
Finlands norra gräns och därefter Lappland. Peter
Kranov satt mestadels tyst vid böckerna. Han
förtjänade ett armt levebröd som tegelbärare.
Så var det Simon Ulvatsky, en liten kvick, något
talträngd och sprättig jude, ingenjör från Minsk.
Revolutionär så där i allmänhet, i går socialrevolutionär,
i dag bolsjevik. Om han verkligen var jude visste man
ej så noga. Han var gärna sedd, ty han skämtade och
drev bort dysterheten, som ibland lägrade sig över
dessa män och kvinnor utan hem och land. Han
kunde skratta åt allt: åt andras lycka och egen olycka, åt
egen framgång och andras sorg. Han skulle alltid göra
allting mera invecklat, storslaget, raffinerat än det
verkligen var. Han gycklade alltid med dem som
fällde tårar, som hyste medlidande eller som talade om
ont och gott. Han försvarade ofta — man visste icke
om han skämtade eller talade allvar — vad andra
fördömde, det rosenrasande, det omänskliga, det
groteska. Hans aforismer ställde allting på huvudet. Men
han var en skrattande liten djävul, och sådana äro
överallt välkomna, även bland rebeller.
Anna Miranova hade kommit från Petersburg. Hon
hade skött etapplinjen för Schlapnijev och råkat fast,
men på ett besynnerligt sätt kommit fri och lyckats
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
