Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 5. Galls stora dag - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mat och buro ideligen in fat och tallrikar, såskoppaf
och buteljer. Men nu måste Ann-Kristin in, hon
hämtades i gul Istol av Linus och Pommeransen och
mäster Charles reste sig och talade med sådan värme om
hennes omsorger om sin gubbe och därmed om
fackföreningen och hela rörelsen, att alla fingo tårar i
ögonen. Ann-Kristin storgrät. David Bernadotte nickade
nådigt bifall. Han kunde intyga, att gumman var av
prima virke; inte hörde hon till dem, som svor övet
att karlarna voro på fackföreningsmötena varje kväll,
nej hon begrep rörelsen. Det blev skålar och hurrarop
för Ann-Kristin. Hon hissades i taket. Gud bevare mig,
det är inte jag, som fyller år, ropade hon och ville ner,
men gubbarna bar henne i triumf ut i köket. Där
hissades hon om igen och om igen och slutligen gav
henne Leander en vänskaplig dask i stjärten och ställde
henne högtidligt framför spiseln.
Den ende, som grumsade var Isak Zackarias. Han
tyckte inte om fackföreningen och inte vidare om
Ann-Kristin heller. Han glodde illa och muttrade
obegripliga protester, allt medan han började på ny kula med
maten. Sedan efterrätten var förbi, återgick han i
avvaktan på kaffet och sockerkakan till smörgåsbordet,
som stod i en hörnet. Hans ena ficka svällde nu
ansenligt, och den andra började buka sig.
Guldmakarn, som fått två supar, en pilsner och ett
par glas portvin — han var föga van vid sådan fägnad
— somnade sakta in i gungstolen i den lilla
kammaren. Han snarkade snart och sov gott, tills Viktor kom
och väckte honom, när kaffet, sockerkakan och
punschen kommo på bordet. Här talade Simson för söner
och döttrar, som ärofullt gingo i faderns fotspår som
goda socialister. Men eftersom Simson var
godtemp-lare, så passade han på att säga, att han inte gillade
spriten och att han hoppades, att de unga inte skulle
dyrka den gud, som bodde i flaskan.
— Det hör inte dit! protesterade Leander.
— Just vad det gör det! skrek Simson.
Det såg ut att bli en ganska livlig debatt, då Moster
reste sig och räddade situationen. Hon sjöng som en
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
