Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 7. Det heliga Basel - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
Efter den egentliga kongressen höllo
ungdomsförbundets delegationer en konferens i Basel för att
överlägga om, hur den revolutionära ungdomen skulle föra
kampen mot kriget. I denna konferens deltogo även
de främsta ledarna för Internationalens vänstra flygel.
Lenin, som mest tegat på kongressen, misstrogen mot
de stora orden, varnade ivrigt för att sätta för mycken
tillit till verkan av Baselkongressen och dess manifest.
Måhända skulle imperialisterna för ett ögonblick
hejda sig, men de kapitalistiska motsättningarna voro så
starka, att det stora kriget ej kunde undvikas. Icke
heller skulle arbetarklassens ledare, bundna av blotta
ord och löften, resa sig mot kriget eller genom tal i
parlamenten förmå slå ned krigets krafter.
Revolutionen, massornas egen gärning, förnekelsen av det egna
fosterlandet, organiserandet av de revolutionära
krafterna, intensiv, planmässig, konspirativ handling med
eller mot ledarnas vilja — detta är vägen. Kriget kan
blott besegras med vapen i hand, därför måste
arbetarna erövra vapnen. Endast den klass, som är herre
över vapnen, är herre över kriget. Krig mot kriget,
men icke i ord utan med kulor och krut.
Men så starkt och mäktigt intryck hade den stora
kongressen och eden i Baseldömen gjort på dem som
närvarit, att mången till och med av
ungdomskonfe-rensens deltagare med förtrytelse åhörde Lenins tal.
Vad rätt hade han att grumla intrycket, förstöra
minnet av denna mäktiga kongress? Vem gav honom rätt
att ensam tala i revolutionens namn? Endast Karl och
Rosa, Högland och de Man syntes förstå honom. I
vissa ögonblick tycktes han stå alldeles ensam. Den
lille oansenlige mannen — ett knippe av
sammanpressade stålfjädrar, en skalle med ett par än gnistrande,
än spelande glada ögon — var relativt okänd utanför
de slaviska folkens och de aktiva konspiratörernas
kretsar. Och så liknade han varken en pilgrim eller
en hövding utan rätt och slätt en kusk.
Bland dem som ända in i själen gripits av
kon
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
