Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 7. Det heliga Basel - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gressens och dömmötets förhandlingar var Inga Klein.
Jämte Pansar, Stålis och Nerberg var hon ombud för
de svenska ungdomsklubbarna. Hon gick som i ett
heligt rus. Hon visste icke till sig av glädje och
stolthet över att tillhöra Internationalens stora, segerrika
förbund, att vara en kämpe, en liten soldat i
socialismens ärorika armé. Gud hade hon icke mycket tänkt
på i sina dar. Nu efter dömmötet, efter Bebels ord
tänkte hon, att det ju var alldeles i sin ordning att
Gud, om han fanns, var med socialisterna. Jesus var
ju en upprorsman. Korsfäst av sin tids mäktiga. Det
kunde ju inte vara på annat sätt. Och så stort och
mäktigt proletariatet var! Detta ändlösa tåg genom
Basel! Vad visade icke det? Och i alla länder växte de
rödas skara. Allt mäktigare skulle de bli. Ingen gräns
fanns för deras växt, deras makt. Och att bäras av
Internationalens idé, att vara fylld av socialismens
ande! Mänsklighetens välgång, kulturens räddning,
folkens fred vilade i arbetarnas händer. Åh, att hon
var en av de förkastade, de utvalda! Vilken outsinlig
källa till glädje och lycka. Hon mindes sin mor,
Vävar-Elsa, som berättat om, hur svag och föraktad
arbetarrörelsen varit i hennes ungdom. Hur de rika och
mäktiga trampat på dess anhängare som på ohyra och
reptiler. Hur hade icke det lilla senapskornet i jorden
vuxit! Nu var det ett träd, som började överskugga
länderna. Nu var den förtrampade askpotten en ung
hjälte, på vars styrka miljoners liv och välfärd
berodde. Den enda makt i världen, som kunde bjuda tsarer
och kejsare spetsen, bjuda krigets gudar sitt halt. Hon
yvdes, hon kände sig som en furstinna, en utkorad.
Hon visste, att framtiden, att segern, att herraväldet
över jorden tillhörde hennes klass och därmed henne
själv. Hon visste, att kriget var besegrat. Nej, aldrig
mer skulle det bli krig. Efter Basel och domen.
Och som hon tänkte de andra, nästan alla, alla.
Klas Brand var färdig att fördöma sin vän Högland,
som sade, att »man kunde aldrig veta». Visst kunde
man veta. Efter Basel intet krig mera.
Ehuru icke delegat hade Karl-Oskar Bergulf följt
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
