Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 9. Den röda himmelen - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tog Ingas huvud i sitt knä, strök hennes kinder,
viskade oavlåtligen:
— Förlåt, förlåt!
Plötsligt föll Karins blick på barnets bädd i lådan.
Lådan var tom. Under dess täcke på golvet stack en
liten fot fram. Karin störtade upp. Ingas huvud föll
i den hastiga rörelsen mot golvet som en klump. Äh,
under det lilla täcket låg gossen död, blå i ansiktet.
Nu försiggick i Karins själ en besynnerlig
förändring. Hon fick plötsligt den tanken, att nu berodde allt
av henne, att hon nu var den vuxna, Inga den
halvvuxna, att hon var den som måste rädda, Inga den som
skulle räddas. Vad hon gjort under natten, hade hon
gjort i förtvivlan, alldeles som Inga nu hade i
förtvivlan mördat sitt barn. Men vad hon nu skulle göra,
måste hon göra med eftertanke, i mognad, som
fullvuxen. Hon måste hjälpa Inga att komma över detta,
att gräva ned barnet, att flytta från trakten, att
återvinna sitt lugn. Sitt eget felsteg skulle hon försona
genom att hjälpa Inga. Åh, hon skulle få något att leva
för, någon att skydda och älska; livet skulle inte
längre te sig mörkt. Inga hade för hennes skull offrat sitt
barn, Karin skulle för Ingas skull offra sig själv,
aldrig lämna henne. Så småningom skulle de båda
övervinna detta svåra och hårda.
Karin lade vackert i ordning bädden i
margarinlådan, flyttade den döde gossen dit, bredde täcket över
och ställde lådan in i garderoben. Hon tänkte: I kväll
när det blir mörkt går jag ut och gräver ned lådan.
Inga låg orörlig som en död på golvet. Karin satte sig
hos henne, lyfte åter hennes huvud i sitt knä, strök
henne som en mor. Då och då gnydde Inga efter
barnet, ville ha barnet till sitt bröst.
Till slut somnade Inga. Karin satt stilla timme efter
timme, rörde sig icke. Inga sov. När hon fram på
dagen vaknade, jämrade hon sig icke, drog blott Karin
till sig, höll henne fast i sina armar, som var hon rädd
att förlora flickan.
Nästa dag var Inga lugnare. Karin trodde, att krisen
var över.
409
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
