Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Krigets ansikte - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den brunsvarta myllan, livets fruktsamma bädd; snart
spricker hennes spröda knopp och hon liknar en
nerfallen stjärna. Äh, solen har redan därnere lockat
fåglarna att kvittra, snart sjunger lärkan i skyn; havet
blänker. På åkrarna streta bondens oxar för plogen,
hästarna gnägga i spiltorna, ack, hemma är vår! Men
så länge sen han var hemma! Varför blev han icke
vid jorden och plogen? När allt kom omkring, var
icke jorden och plogen det enda goda? Var icke allt
annat ett sökande i fåvitsko, ett vandrande efter
irrbloss?
Så flögo tankarna till Stockholm, hans andra hem,
staden, som sjöd av liv och våndades i oro. Snart skulle
våren också vara hunnen till denna stad, solen skulle
leka med de gyllne spirorna, med fågelvingarna kring
master och rår. Djurgården skulle vakna, le i grönska.
Bellevue skulle genljuda av sorl från hundratals
arbetare, som rustade sina små båtar, målande dem i
himmelens och jordens alla färger. Haga skulle breda
ut sitt lövverk och som en jättelik lund med samma
kärlek omsluta de hundratals unga par som dansade
fram mot livets port och de gamla som trötta
nalkades dödens. Skinnarviksbergen skulle förgylla sin grå
fattigdom så långt stackare det förmå. Vita bergen
skulle på trots vända ryggen åt den aristokratiska
Fåfängan och bjuda sin vårliga stass åt stadens öga.
Hornsberg skulle räcka kungsholmsfolket sin något
dystra famn, avundsjukt blickande över till det
gammaldags förnäma Karlberg med dess kungliga minnen
och krigiska attributer. Solnaskogen skulle i sina
buskar och snår ta emot hemlösa och luffare, som från
skjulen i Stadsgården och hamnarna skulle flytta ut
till den mark, vars snö som genom ett trollslag
förvandlats till drivor av vitsippor under den blå, halvt
sommarlika skyn. Hela staden skulle sträcka på sig
som ett barn, som vaknar och ler storögt åt livet.
Vattnen skulle spegla de vita skärgårdsbåtarna, själva
gatorna skulle le av färger och sorla av människor.
Men när skulle väl våren komma till dessa nordliga
trakter, han nu genomfor? Bårdaryd satt vid fönstret
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
