Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Krigets ansikte - 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som det var på Anna Lisa Karlssons skrivmaskin, där
ett ark stack upp, ett ark från den farliga kongressen.
Gallbom var som vi veta en kvicktänkt pojke. Han
gick sakta och naturligt fram till maskinen, tog den
helt lugnt med sig till sin plats, studerade papperet och
fann, att det var själva förteckningen över deltagarna
i kongressen. Kommer denna lista i bylingarnas
händer, tänkte Martin, skulle de antecknade alla bli
häktade. Gallbom betänkte sig ett ögonblick. Han
lösgjorde därefter det riskabla papperet, tog lugnt och
likgiltigt ur sin ficka upp ett smörgåspaket, bredde ut
smörgåsarna på deltagarförteckningen och började äta
sin middag. Så noggrann att inte smörja ned sina
fingrar hade Gallbom aldrig tidigare visat sig. Han tog som
en mamsell om smörgåsarna med det farliga papperet
och med varje munsbit följde också en bit av detta.
Gallbom tuggade och svalde. Smörgåsar och
deltagarförteckning lågo snart i gott förvar i Gallboms
innandöme.
Under tiden hade Gilbod kommit åter från sin lilla
expedition. Han hade fortfarande för den som riktigt
noga såg efter en liten mage och såg på det hela taget
något kraftigare ut än vanligt. Men han rörde sig
betydligt ledigare än när han gick ut. Det syntes, att
magplågorna gett med sig betydligt. Humöret var
glänsande.
Ehuru polisherrarna nu hade tre lårar fyllda med
papper och genomsnokat även kök och litteraturlager,
garderober och förstugor, syntes de ingalunda glada.
Stadsfiskal Vadberg såg dyster och ondskefull ut.
Sparkade då och då till en papperskorg, som stod i vägen.
Nej, han skulle ha bättre valuta. De började om och
om igen genomsnoka lådor och hyllor och blevo
samtidigt allt smalare och längre i ansiktena. Gilbod
kunde inte annat än tycka synd om dem. Icke utan en
triumferande, halvt ironisk ton sporde han:
— Är det något särskilt herrarna söker? Kan vi på
något sätt vara till tjänst?
Herrarna svarade inte utan fortsatte sitt letande.
Efter en stund röt Vadberg:
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
