Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Krigets ansikte - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för man högst ogärna öppnade fönstren. Lisa Gall
hade upprepade gånger klagat på dessa
missförhållanden för värden, en gammal byggmästare som gick
under öknamnet »Munkbrogreven», men någon avsevärd
förbättring hade icke förmärkts. Att betala tredjedelen
av den knappa avlöningen till hyra, då lägenheten var
så dålig, tyckte Viktor Gall vara rena ockret, men
kriget hade drivit hyrorna i höjden och det var ont om
bostäder.
För att få en smula hjälp till hyran hade Galls hyrt
ut ena rummet åt en tysk fru. Millie Müller. Fru
Mül-ler var änka efter en verkmästare Johan Müller hos
bandagefirman Lutrow. Hennes man dog strax före
kriget i den fasta förvissningen, att hans tyska
fädernesland var på väg till den främsta platsen i solen;
en sådan kejsare, en sådan armé och en sådan industri
som Tyskland ägde. Johan Müller var en god patriot.
Han var också en god familjefader, älskade och
omhuldade hustru och barn; han arbetade och strävade,
och allt skulle tett sig ljust för familjen Müller, om
icke först faderns död inträffat — han dog i
lunginflammation våren 1914 — och därefter det stora kriget
kommit. Dessa händelser omstörtade allt.
Äkta paret Müller hade tre söner och en dotter:
Wilhelm, som var tjugu år vid krigsutbrottet, Friedrich,
som var nitton, Karl som var sexton och Gretchen, som
var tolv år. När kriget bröt ut, befann sig Wilhelm
redan för värnpliktstjänstgöring i Tyskland och sändes
genast till fronten. Fru Müller gav med glatt mod sin
äldste soB för fäderneslandet. Så rätt som Tyskland
hade, måste ju varje moder ge sin son. Och så rätt
som Tyskland hade, måste Gud ge det seger. Kriget
skulle snart taga slut och Wilhelm skulle ärehöljd
komma åter och sluta mor i sin famn. From som hon
var, bad hon varje dag till Gud för sin son, skrev glada
och förtröstansfulla brev, klagade aldrig. Varje vecka
sände hon kärlekspaket till fronten, dels till sonen, dels
till tvenne hans kamrater. Wilhelm skrev varje månad,
regelbundet, plikttroget. Han nämnde så gott som intet
om fältlivet; däremot talade han i sina brev så mycket
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
