Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 1. Krigets ansikte - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niserade landsbygdsmassorna började kiliastiskt
färgade religiösa sekter med socialistiska och
revolutionära tendenser uppstå. Anarkister och I. W. W:are
lockade folk, vid vägkors och torg predikade tusentals
folkpräster. I riksdagsgruppen hade ett tjugotal
stormfåglar med Almhagen, Brand, Adrian Larsson och
Ves-terström i spetsen gått sin egen väg, harmsna över den
trötta lunken och den försiktiga, avvaktande taktiken.
På deras fana stodo krav på omedelbar aktion för
republik, allmän rösträtt, avväpning, egendomens
konfiskering samt amnesti för de fängslade fredskämparna
och deras domares ställande inför rätta. Från
riksdagens talarstolar förde dessa rebeller ett rasande krig
mot samhället, då och då sändande en kula in i de
gamlas läger. Det gick allt hetare till på folkmötena, på
föreningssammanträdena och till och med i
partistyrelsens och förtroenderådets sammankomster.
På ett av dessa hade greve Landau retat upp
Almhagen till den grad, att denne lik en ny Luther gripit
ett bläckhorn och slungat i väggen just där den lede
grevens diaboliska skuggprofil dansade. I
partistyrelsen hade en stor uppgörelse ägt rum mellan vänstern
och högern inom rörelsen. Efter tre dagars rättegång
med socialistiskt-teologiska disputationer om principer
och taktik, med förhör och motanklagelser utan all
ände med partiåklagare och vittnen, med greve Landau
och Lukas som sluga och oskuldsfulla bakblåsare, med
de gamla hövdingarna som dystra och stumma
domare, hade dessa omsider rest sig och i korta, kärva
ordalag förklarat, att tålamodet nu tagit slut, att partisplitet
måste få en ända, att partidisciplinen måste återställas
och revolutionsromantiken jagas på porten.
— Ni vill lägga nosgrimma och munkorg på oss,
skrek Adrian Larsson, blek som döden. Men kom ihåg:
er makt räcker icke! Folket är förmer än partiet.
Rörelsen är förmer än dess tjänstemän. Socialismen är
en obändig vildgalt, som icke tål kedjor eller
nosgrim-mor. Akta er, att icke rörelsen ruttnar, om saltet och
surdegen kommer bort. Vi kan gå, men vi tar
programmet och den gamla revolutionära andan med oss.
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
