Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på det, ropade han åt Ludder, då detta helvete äter
människor som en stenkross äter berg. Men ni djävlar,
skrek han, som stå vid maskinen och matar den med
Tysklands, med hela världens unga kött och blod!
Vänta! Det kommer en dag!
— Håll käften, du blir skjuten till sist! ropade
Ludder.
— Så låt dem skjuta mig.
Som Pankrow hade den farliga böjelsen att ständigt
protestera mot kriget, fick han för dessa och liknande
ord sitt straff. Två gånger hade han varit dömd till
tre, respektive fyra månaders fängelse för spridande
av meningar, som nedsatte stridsmoralen.
Varje gång han kom tillbaka var han trotsigare än
när han gick in. Aha, fängelse hjälper inte, tänkte
korpral Jung, »Kejsar Flåbuse» kallad. Här måste
andra medel till. Han satte Pankrow att rensa avträdena
i skyttegravarna, att skura potatisgrytorna och att
gräva ner liken. Pankrow tog hämnd. Han skrek ännu
värre om det satans kriget, sjöng parodier på de
fosterländska sångerna. Han döpte Jung till »Jungfru
Wilhelmina», vilket så när hade åsamkat honom arrest för
majestätsbrott.
— Ja, ja, tänkte Kuntze, den där snickaren och
orosanden från Berlin hade nog rätt. Undra på att blodet
började sina, så som det ödslats i synnerhet de två
första åren. Sannerligen, hade utgjutet blod kunnat
skänka seger, borde detta krig för länge sedan varit
till ända. Gud fördöme min själ! brummade Kuntze.
Men ännu kunde intet slut skönjas. Dagar kommo
och gingo, veckor och månader. Gyttja och blod. Intet
annat än gyttja och blod. Samt böner och förbannelser.
— Djävulen i helvetet allena vet, när detta
förbannade krig slutar, förmodligen aldrig, svor Nicolaus
Kuntze, infanterist i »Glada Preussen», en gång
murare i Elberfeld och kassör i sin fackförening. Nu var
han landstormsman sedan åtta månader vid fronten.
Han var trettiofem år gammal, hade hustru och sex
barn hemma.
— Är du otålig, Nickus? Vet du inte, att när det ena
121
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
