Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kriget slutar så börjar det andra. Man har — det vill
säga fattigt folk som vi — bara att välja slagfält.
Egentligen kan det göra detsamma, om man dör på ärans
eller arbetets slagfält. Hjältedöden eller skrotdöden ...
— Det här är min själ rena skrotdöden.
— Nja, vore det inte för denna fördömda lervälling
i skyttegravarna, som räcker en till knäna ...
— Till midjan för fan! Förgyll inte eländet.
— Låt gå för midjan; till halsen har det gått ibland,
död och helvete, jag förgyller inte det här svineriet.
Men i alla fall jag skulle inte klaga, om inte
lervällingen vore. Frysa och svälta har man fått göra hela
sitt liv, det är inget nytt.
Den som disputerade med Kuntze på detta sätt var
förre kanongjutaren Mathias Suhl från Essen, en gång
arbetare på Krupps verkstäder, avskedad för brott mot
arbetsdisciplinen, därefter järnvägsarbetare, rallare.
Än hade Suhl varit medlem av fackföreningen än icke,
så värst noga med den saken var han inte. Supit hade
han duktiga tag, var ett så kallat biersvin. Något större
anseende hos den stränge fackföreningsmannen och
socialdemokratiske distriktskassören Kuntze hade Suhl
icke. Men, Herre Gud, i krig tiga lagarna och allt blir
galet vänt. Slumpen hade ställt den slarvern Suhl vid
sidan om den pliktmedvetne Kuntze i »Glada
Preussens» led. Till råga på allt var Suhl ungkarl, och
ungkarlar föraktade Kuntze. Nog för att Suhl hade en
flicka nånstans bland de sachsiska bergen, men det
angick ingen, tyckte han.
Kuntze disputerade inte i onödan med Suhl. Suhl var
så mycket mer språksam. Inte gillade han kriget, men
hur det var hade han ett nöje att äckla och reta både
Kuntze och Pankrow. Inte för att dessa båda höllo
ihop. Herre förbarma oss, så de där båda kunde braka
samman, om det gällde politik. Men Suhl kände, att
de båda andra sågo honom över axeln. Sånt ilsknade
han till över och hämnades genom att sticka till dem,
när han fick lägligt tillfälle.
— Som sagt, Kuntze, det kvittar väl en fattig fan
var och hur man dör.
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
