Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klassig krydda för ett franskt unghöns, men min
kärlek till kokkonsten skall besegra alla hinder, om du,
din korp, har tålamod.
— Så, ut med den saten Joffre! En omgång till,
innan hönan är stekt! Klöver är trumf! Det betyder
slagsmål med engelsmännen, innan solen är nere? Fan
anamma, Brag, du ger som en ärans stövelknekt.
Så började en ny omgång med de tolv cigarretterna
— livets ambrosia för en stackars fan i skyttegravens
mörker och köld — som hägrande vinning.
Men på golvet låg Erbel och plitade med krumma
och såriga, smutsiga och blodbruna fingrar brev till
dem där hemma, medan cigarretten brann honom på
läpparna. Snart sällade sig åter Lanz till honom.
— Vår lilla by Chaunois — skrev Lanz till sina
föräldrar — är nu snart en enda grushög. Men, hur
besynnerligt det låter, denna grushög älskar man. Utom
»Glada Preussen», som flyttar från ruin till ruin dit
där ännu tak finnes över ett hus och en källare ger
skydd mot granaterna, finnes i byn blott kvar en
verklig familj, Braumont, alla de andra äro nu borta.
Gumman Nivelle, som kokade vårt kaffe en lång tid, fick
benet halvt avslaget av en granatskärva härom dagen
och kom på vårt fältsjukhus. Hon satt vid kaffepannan,
då en fransk eller engelsk granat slog genom taket.
Ren tur, att inte gumman strök med alldeles. Vi buro
henne till sjukvårdskolonnen i Ramilie, grannbyn, där
nr 4 ligger, det var som att bära sin mor, fast hon intill
kriget var oss en okänd fransk bondgumma och efter
krigets utbrott vår fiende. Synd på gumman, hon
började just hämta sig något efter dotterdottern Renées
försvinnande. Angående Baumonts så ha vi förgäves
sökt förmå gubben att ge sig i väg. Det är ju hans skull
att de andra stanna kvar. Men han är som en istadig
häst. Han har föresatt sig att icke lämna sitt hus, så
länge han har livet i behåll. Så bo de alltjämt i den
mörka källaren under sitt sönderskjutna hem, allt
medan deras egna kanoner och flygbomber söka totalt
smula sönder resterna. Detta är ett av krigets hårdaste
öden, att så många hem skola ödeläggas av egna vapen.
5 — Nya himlar och en ny jord
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
