Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi ha emellertid tillsammans med gubbens ofärdige
son, Anatole, släpat stenar och murbitar kring deras
hem för att skydda dem mot skärvorna, men en dag
slår naturligtvis en bomb genom källarvalvet och så
är det ute med dem. Anatoles hustru, Lucile Braumont,
är bitter och ser oss med ovilja liksom den gamle
björnen, men med Anatole äro vi goda vänner, och
hans syster Jeanette är en söt och glad flicka, som vi
alla nära ett hopplöst svärmeri för. Nå, säg Magdchen,
att hon kan vara lugn, kommer jag igen med livet, så
har hon som förr mitt hjärta för livet. Men eftersom nu
Jeanette är den vackraste flickan bland våra fiender,
så är svärmeriet förklarligt. Näst saknaden efter
cigarretter är det värst att icke ha en flicka, bruka
pojkarna här säga. Jag vet inte. Man tänker så litet på både
det ena och andra. Man tänker bara på granatelden.
Tusen gånger hellre en vild stormning, kosta vad det
vill, än denna eviga granateld, dag ut och dag in, natt
som dag ett evigt regn av eld och järn, som river
sönder nerver och själ. Till slut tänker man blott detta:
nästa råkar mig, nästa ... Men gudskelov nu ha vi haft
en tämligen lugn tid, våra tommies och jimmies vila
sig, omgruppering förestår, med vårt artilleri likaså.
Sköna dagar. Just nu steker Hag Brumm en höna,
byns sista, det ska bli fest. Jag har just läst Johannes
evangelium och fått styrka och mod. Våra
skyttegravar ligga två till tre tusen meter framför vår lilla by,
där vi ha vårt vilokvarter och beredskapscentrum. I
dag är det, som om skyttegravarna lågo i en annan
värld.
— Nå Lanz, är du inte färdig snart? brummade
Kaiser, Du skriver så förbaskat långa brev. Vad tusan
tjänar det till, gosse? Gör som jag. Jag skriver till
morsan en gång i månaden. Så här: Tjänare gumman
lilla! Djävlar anfäkta, spader knekt igen, åt helvete
med Poincaré! Tjänare gumman lilla, sa jag. Än är
livet i behåll, mamsis! Och går det åt skogen så sörj
inte. Sälj Kant och Schopenhauer och di andra vackra
gubbarna i min bokhylla och lägg slantarna till din
lilla pension, gumman ... Aj för tusan, Churchill, den
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
