Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
na sig till »Örnboet», där bland andra två av
kompaniets sjukvårdssoldater voro inkvarterade, då hon
genom de sönderskjutna fönstren till »Hotell Jakobsen»
fick se en av fiendens soldater. Hon styrde då kurs
på »Jakobsen». Den soldat hon fått se var gossen Karl
Müller, som hade vakten, medan de andra sovo.
Leonie kände alla de inkvarterade soldaterna och
tyckte egentligen icke illa om någon. Det skulle då vara
Hag Brumm, som öppet velat kurtisera henne. Ty ett
hade både bykamrern, pastorn och mormor Nivelle
präntat in hos de unga flickorna i byn: inga
kärleksförbindelser med fiendens soldater. Nå, både
bykamrern och pastorn hade dragit sin kos, och mormor
Nivelle hade alla dagar haft dåliga ögon, men Leonie
höll sig på sin kant. Hon hade visserligen ingen
fästman, när kriget bröt ut — hon var bara fjorton år då
— men skulle ju ha sin kusin Joseph, som nu var ute
i kriget. Och för resten var hon ingen slinka, som
sprang med fiendens soldater, och det borde dessa veta.
Men Hag Brumm hade mitt på bygatan slagit sin arm
om hennes liv —■ det hade kostat honom en örfil och
Leonie var känd för att kunna slå örfilar i leken »stå
bi» på byfesterna före kriget. Så den örfilen smakade
nog lübeckarn. Sen dess var hon ovän med Hag
Brumm. Eljest var hon icke fientligt stämd mot
fienderna. Hon tyckte mest synd om dem, stackars
lerklumpar, som en efter en försvunno i jorden, liksom
den ena lerkokan förenar sig med den andra.
Två fiender hade hon tyckt riktigt bra om; en
ba-densare som alltid varit ytterst hövlig mot mormor
Nivelle och till och med sänt gumman av sina ransoner.
Så var det en gosse från Hessen, som alltid fått tårar
i ögonen, när han mött henne, alltid vinkat åt henne,
när han med sina kamrater på väg till tjänsten i
skyttegravarna drog förbi »slottet Nivelle», den källarruin
där mormor Nivelle och Leonie bodde. En dag hade
badensaren stannat borta för alltid.
— Tänk, hade hon sagt till mormor, då ynglingen
sedan begrovs på den lilla skogskyrkogården, där
krigsgravarnas kors lågo tätt intill varandra som
namn
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
