Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skyndade till den fallne, men Jung högg honom och
kastade honom som en trasa in i ledet igen. Vad tänkte
han på, den förbannade pojken!
Artillerielden saktade ett tag för att flamma upp med
förnyad styrka. Till höger och vänster, framför och
bakom stego under oavlåtliga åskslag hela kaskader
av jord, slam och dy mot höjden.
— Svarta springbrunnar! skrek Kaiser.
— Helvetet spyr! svarade Hag Brumm.
Då och då syntes ett par ben, ett par armar, något
som kunde vara ett huvud, en hjälm, ett gevär kastas
upp med dessa ur jorden stigande tjocka strålar av
slam, rök och stenar. Så, tänkte Karl Müller, nu är
det slut.
— Mor, mor! skrek han.
— Skyttelinje! skrek Jung i samma ögonblick. De
voro nu utanför byn och hade den forna skogen att
passera, innan de nådde sina skyttegravar, där deras
kamrater väntade stormningen. De hade kommit in i
en lugnare zon, en »vinkel» och andades ut.
Förunderligt att ingen av »Hotell Jakobsens» folk ännu fått
släppa till livet!
Där låg skogen — nej, rester av en skog, erbarmliga
ruiner, söndersplittrade trädstammar, pålar,
uppkastade jordhögar, hålor. Där låg ett träd med hela roten
uppgrävd av en granatkrevad, rottrådarna hängde som
inälvor ur en trasig buk. Där stod en kastanj, en åldrig
jätte, dess flesta grenar voro sönderslagna som
avhuggna med yxa men ännu sträckte den tvenne nakna
armar mot höjden, som ville den anropa den
allsmäk-tige om förbarmande.
— Arma träd! Vad ont ha nu dessa gjort! ropade
Erbel till Lorenz Brag, som gick honom närmast. Men
Brag raglade blek vid hans sida, kunde icke svara,
plötsligt fick han uppkastningar. Erbel tog honom
under armen, för att han icke skulle falla omkull. Innan
skogen ännu låg under artillerielden och på den tiden
då skyttegravarna lågo längre fram — det var före den
sista stormningen, då fransmännen och engelsmännen
med uppoffrandet av tiotusen man vunnit en kilometer
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
