Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 2. Blodet ropar - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Artillerield! ropade korpralen och störtade
uppför trappan, följd av alla de andra.
Där uppe satt vakten, stödd mot geväret, tyst,
dödsblek, med ett blödande sår i halsen efter en
granatskärva, som studsat genom fönstret. Arme Melling!
Var han inte slut, så hade han inte långt kvar. Huset
darrade och vacklade, taket skulle snart störta in. Ett
helvetiskt dån av galna hemska ljud fyllde luften. Det
visslade som om hundrade orgelpipor spelade på en
gång, mistlurar röto och morrade, stormar veno, det
brakade som om himlavalvet höll på att störta
samman. Ut ur huset! Men där ute var dånet ännu
häftigare, pelare av sand stego mot skyn, luften var tjock
av rök och damm.
Det stod på en gång klart för »Glada Preussen», att
nu voro de sköna dagarna slut, nu började helvetet på
nytt och värre än någonsin. Nu skulle granater,
shrap-nels och flygbomber i dagar och nätter hagla över
deras skyttegravar, över deras jordhålor och över
resterna av Chaunois, den by som de kallade sin egen, byn
där de sovo i källarfriden och åto sin soppa och sitt
bröd, där de i ro dräpte sina löss, spelade kort och
plitade brev, byn där de till och med stekt en höna i tvål
och kardus.
Till råga på allt började höstregnet nu formligen
strömma ner från den blygrå, sorgmodiga
novemberhimlen. Utefter bygatan fram mot skyttegravsområdet
lågo döda och döende från de andra plutonerna av
»Glada Preussen», vilka strax förut marscherat vägen
fram. Sårade bådo om hjälp, ropade kvidande på
sjuk-vårdssoldaterna, deras blickar vädjade till de
marscherande att varkunna sig. Karl Müller såg en soldat från
en av de plutoner, som sista tiden hade haft sitt
kvarter i kyrkans källarvalv. Han låg med båda benen
avslitna av shrapnels. Han kände honom väl, ty de hade
ofta samtalat med varandra. Lervällingen kring den
sårade var röd av blod. Just som korpral Jungs pluton
kom förbi, höjde den sårade på huvudet, som låg i
dyn och smutsen, och gjorde en rörelse, som om han
velat be om hjälp. Karl bröt marschordningen och
5* — Nya himlar och en ny jord
137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
